På ett sätt gillar jag hösten, man vet att adventstiden närmar sig och det är nog en härlig tid på året. MEN, hösten innebär också mycket jobb, många möten och måsten. Denhär hösten är extrem på många sätt. Jobbet inom jordbruket verkar aldrig ta slut för Björn, det tär på honom och på mig. Det är mörkt och ruggigt ute. Jag tänker tillbaks på andra år, som för tre år sen när vi var till Kanada. Alice var bara ett år och hade just fyllt år när vi for iväg, kändes motigt just då, men oj vilken resa det var och nog behövdes den. Ifjol var jag och Björn till Prag, visserligen först i december men det gjorde oss gott...i år blir det inget på tumis och jag tror att det inte skulle vara så dumt med lite tid tillsammans. Vi far till Ruka och Kuusamo med barnen i början på december och jag hoppas verkligen att det blir en bra resa som ger oss tid att bara vara och njuta.
Här hemma just nu är allt lite kaotiskt, Björn jobbar som sagt hela tiden och är trött och har ont i ryggen. Jag skulle vilja hjälpa honom men kan inte göra så mycket av hans jobb och dessutom dras jag med en jäkla sjuk vänster hand och borde egentligen inte göra så mycket över huvudtaget förrän den är i skick. Om fem dagar på fredagen den 13:e ska jag få kortisonspruta och jag är jätte spänd inför det. Hemmet är upp och ner, barnen är gnälliga och bråkar hela tiden...vilket håller på att göra mig tokig! Hur orkar man med detta gnäll egentligen, hur ska man göra för att inte själv få fnatt?!
Nästa vecka ska jag vara sjukskriven, så då blir det inte ens nån paus från barnen som jag annars har då jag får vara hos korna. Jag vet att jag låter som en hemsk mamma nu, men jag tycker att det är tungt just nu...jobbigt så in i norden. Jag har tyckt att Alice är den som har mest vilja och kan vara jobbigast av flickorna, och på ett vis är hon nog det. Hon är så förbannat envis och skriker och ropar om hon inte får som hon vill eller om saker och ting inte går som hon tänkt sig, men NADJA, hjälp...hon gnäller HELA tiden, hon ska vara i famnen HELA tiden, hon kan inte prata ännu så hon gråter för jämnan och mina nerver är på britsningsgränsen...vet inte hur jag ska få henne att inte gnälla, jag orkar inte höra på henne!
Önskar så att vi kunde fixa till rummen så Moa skulle ha ett eget och Nadja skulle få flytta ut ur vårat, men när skulle vi ens hinna fundera på nåt sånt med det eviga jobbet på utsidan. Vanliga år brukar det vara ganska lungt denhär årstiden, men det blir ju aldrig lungt i år :(
Det enda jag gläds över för tillfället är att jag inte går här med 45 kg mer på mig, jag känner mig iallafall fin och välmående, vette fasen hur det skulle vara om jag inte gjorde det!?!
Usch vilket tråkigt inlägg detta blev men jag behövde helt enkelt skriva av mig lite.
