Lilla Jul står inför dörren

Snart e det helg och med den kommer lilla jul och 1a advent. På fredagkväll ska vi på julfest till Pavis, så till vida att vi inte e på BB...skulle inte göra mig nåt om det andra alternativet skulle bli aktuellt. Börjar bli lite jobbigt detta väntandet, eller mycket jobbigt. Visst, beräknat e den 10.12 men jag orkar inte vänta mera, magen e hård och jag e ständigt kissnödig. Jag menar, hur roligt är det att gå på toaletten och i samma sekund man kommer därifrån e man kissnödig igen!

Hemmet börjar vara i skick. Storstädningen börjar vara klar. Har kontoret kvar och har tydligen en väldig ångest att ta itu med det...men har faktist fixat det mesta där också, ska dammsuga och torka damm och få upp stjärnan i fönstret så får det duga. Igår fick jag ÄNTLIGEN fixat sängklädshopen som väntat på mig i vad som känns en evighet, nu e den manglad och ikväll åker de alla in i sängklädsskåpet...och ni kan inte tro hur mycket utrymme vi plötsligt har i tvättstugan...vi har faktist en väldans fin bänk där och det e riktigt roligt att se den för omväxlings skull...tilläggas bör att jag har otroligt mycket sängkläder och skåpet där de ska va var tomt!

Nu kommer hjärtat in och vi ska käka makaronilåda...C U

I väntans tider...

Jaa, vi går i väntans tider i flera meningar, JULEN e på kommande, det e nog favoritsäsongen på hela året för min del, allt e så fint och mysigt på nåt vis. I år hoppas jag att väntans tider vad beträffar bebisen är över innan jul och att vi då får njuta av vår nya lilla familjemedlem.

Mitt senaste blogginlägg var ju ganska så deprimerande, men nu känns allt bättre. Var nog väldans nere då just.

Jag å Björn hade en dag på tumis i Kokkola förra fredagen och det var mycket trevligt. Vi handlade oss en TV och vi var helt överens om vilken vi ville ha, Björn fick äntligen lite nya kläder och vi åt gott på Pedrinas, Jag hade ingen större lust att handla kläder till mig själv, men ett smycke hittade jag och så blev det lite julgransdekorationer. Jag ÄLSKAR julgransprydnader, speciellt sånadär lite speciella. Beställde idag på Pefect Home 4 st glasprydnader med fåglar på, väldigt fina. Ifjol när vi var till Canada så hittade jag (redan innan vi åkte från Hesa) på Stockmann fina och speciella prydnader till granen som jag inte kunde motstå, så de fick följa med till Canada en sväng, men nog gjorde de sig fina i granen sen. I år har jag handlat lite mera färggranna prydnader...mot det rosa hållet. Har hållit mig till vitt och silver de senaste åren, men jag tror flickorna skulle gilla lite färg...speciellt om det e rosa:)

Lilla julgranen e ju snart aktuell och vi brukar alltid söka en i skogen, men i år e jag väldigt sugen på att köpa en vit liten gran...får se hur det blir.

Väntar så på att få börja dekorera å pynta till julen, Oriental lyktan jag beställde idag, också den från Perfect Home och änglarna som också är därifrån borde ju komma inom två veckor, så DÅ börjar jag...om jag fortfarande e hemma å inte på BB. Blir nog att få upp gardin och sånt rätt snart så jag hinner innan bebisen bestämmer sig för att komma.

Vår hund Ronja har nåt fel. Hon kliar sig så pälsen kommer bort och huden blöder. På benen och under magen. Bakbenen biter hon i, hemskt att se på henne då man inte kan få henne att sluta. Först trodde veterinären att hon har veteallergi så vi böt till allergimat och antibiotika samt kortisonkur har hon fått nu i över tio dagar, men ingen förbättring :( Så igår hämtade vi "skabbmedicin" Stronghold åt henne å ska se ifall det hjälper, lär ska finnas skabbrävar här i trakten å Ronja e rätt så ofta i skogen på promenader. Om det inte är det så är det antagligen neurologiskt å då går det väl  kanske inte att göra så mycket:( Hon börjar bli gammal såklart, 7 år är hon nu och medelåldern på sådär stora hundar e 8 år...men vi har haft tur...utöver vaccinationer har vi varit tvungna att besöka veterinär två gånger, en gång hämtade vi dagen efter piller och så nu...så hon har fått må bra alla år.  Håller tummarna att Stronghold ska hjälpa henne.

 Nu ska jag googla lite på julprydnader, man vet aldrig vilka tips man kan komma över:) Ikväll blir det lugnt och skönt här och imorgon får jag besök att fina vännen Sofia.

Hunger Games har premiär på bio nästa vecka, hoppas jag hinner å se den så länge bebisen ännu är i magen:)

Åren går...

Jaa, de gör ju det. 2006 träffade jag Björn, kände mig som världens lyckligaste. Jag gav mig in på ett område jag aldrig hade tänkt ge mig in på, nämligen jordbruk. Kärleken har en förmåga att ändra på människor, eller i alla fall ändrade den på mig. Jag hade hittat platsen där jag vill vara, resten av mitt liv.

2008 kom Moa, oplanerat till världen:) Och lyckan jag kände då jag träffade Björn kändes plötslig liten i jämförelse, att få ha Moa OCH Björn var ju alldeles underbart.

2010, kom då dagen när vi ingick äktenskap, vilken dag det var. Lyckan var total...igen en gång.
Efter ca 1,5 år kom Alice, busungen vår. Sprudlande och full av energi, så älskad av oss alla här hemma. Moa å hon är så gosiga med varandra, visst slåss de å bråkar ibland, men e den ena ledsen så är den andra också ledsen...ingen av dem vill att den andra ska vara ledsen...och däri ser man lyckan att ha ett syskon. Kärleken är det starkaste bandet man har, och i en familj finns det massor.

Alice har nu fyllt två år och jag känner mig lyckligt lottad som får ha två fina och friska flickor.

Trots allt jag har att vara tacksam för så känner jag ändå att det jag kände när jag träffade fadern till mina barn år 2006 inte finns kvar längre, inte på samma sätt i alla fall. Undrar om jag tappat bort mig själv nånstans i allt som hänt. Företaget, barnen, äktenskapet...jag vet inte...men känner inte riktigt igen mig själv. Vart har kvinnan som var så stark och stod på sig tagit vägen?

Snart kommer vi att få vårt tredje barn, som borde vara en flicka enligt ultrat, men glädjen...var e den? Varför är jag så ledsen och varför e allt så tungt? Jag vill saker, som inte går att genomföra...än fast det egentligen borde vara så enkelt. Materiella ting känns som nåt väldigt viktigt just nu, att jag trivs i min omgivning, men det finns liksom inte där, vet inte hur jag ska göra. Varför kan jag bara inte vara nöjd så som det är? Vet inte vad jag håller på med, vet inte vem jag är:( Känner mig så ensam i hur jag mår...och min stora kärlek förstår inte, vilket gör att lyckan är borta...just nu i alla fall. Vill så gärna ändra på den här känslan, men HUR?

Det har varit ett jobbigt år, olika problem med korna, som jag känner att har varit på mitt ansvar. Alice är väldigt krävande, har först nu en vecka innan hon fyllde två år börjat sova hela nätter, många saker jag skulle vilja göra med hemmet men vi kommer inte överens.
Och, bebisen! Jag var inte beredd på att få en bebis redan, å nu är det snart dags. I 9 månader har jag knappt tänkt på nåt annat än att jag inte vill gå upp i vikt, och jag har inte gjort det heller...men det e tungt det också. Skulle väldigt gärna äta vad som helst och när som helst, men alltid är det med dåligt samvete jag äter det där förbjudna. Snart borde ju graviditetsdiabetesen försvinna, men då har jag istället en liten bebis...och jag oroar mig för att jag inte kommer att känna samma lycka som de två tidigare gångerna.  Julen knackar snart på, och det vi tänkt inskaffa till familjen ställer bara till med problem, så jag undrar om det inte vore enklast att bara strunta i det.

Summa sumarum, Lyckan finns där kärleken finns...men ibland är den svår att hålla tag i, det e inte guld å gröna skogar...man måste kämpa för att orka hålla den vid liv!

 

 

Alice ÄLSKAR Nalle Puh, speciellt lilla Nasse...så hennes tårta var en självklarhet. Ljusen bllåste hon ut hur lätt som helst:)
Visst är hon söt våran busfröken!