Åren går...

Jaa, de gör ju det. 2006 träffade jag Björn, kände mig som världens lyckligaste. Jag gav mig in på ett område jag aldrig hade tänkt ge mig in på, nämligen jordbruk. Kärleken har en förmåga att ändra på människor, eller i alla fall ändrade den på mig. Jag hade hittat platsen där jag vill vara, resten av mitt liv.

2008 kom Moa, oplanerat till världen:) Och lyckan jag kände då jag träffade Björn kändes plötslig liten i jämförelse, att få ha Moa OCH Björn var ju alldeles underbart.

2010, kom då dagen när vi ingick äktenskap, vilken dag det var. Lyckan var total...igen en gång.
Efter ca 1,5 år kom Alice, busungen vår. Sprudlande och full av energi, så älskad av oss alla här hemma. Moa å hon är så gosiga med varandra, visst slåss de å bråkar ibland, men e den ena ledsen så är den andra också ledsen...ingen av dem vill att den andra ska vara ledsen...och däri ser man lyckan att ha ett syskon. Kärleken är det starkaste bandet man har, och i en familj finns det massor.

Alice har nu fyllt två år och jag känner mig lyckligt lottad som får ha två fina och friska flickor.

Trots allt jag har att vara tacksam för så känner jag ändå att det jag kände när jag träffade fadern till mina barn år 2006 inte finns kvar längre, inte på samma sätt i alla fall. Undrar om jag tappat bort mig själv nånstans i allt som hänt. Företaget, barnen, äktenskapet...jag vet inte...men känner inte riktigt igen mig själv. Vart har kvinnan som var så stark och stod på sig tagit vägen?

Snart kommer vi att få vårt tredje barn, som borde vara en flicka enligt ultrat, men glädjen...var e den? Varför är jag så ledsen och varför e allt så tungt? Jag vill saker, som inte går att genomföra...än fast det egentligen borde vara så enkelt. Materiella ting känns som nåt väldigt viktigt just nu, att jag trivs i min omgivning, men det finns liksom inte där, vet inte hur jag ska göra. Varför kan jag bara inte vara nöjd så som det är? Vet inte vad jag håller på med, vet inte vem jag är:( Känner mig så ensam i hur jag mår...och min stora kärlek förstår inte, vilket gör att lyckan är borta...just nu i alla fall. Vill så gärna ändra på den här känslan, men HUR?

Det har varit ett jobbigt år, olika problem med korna, som jag känner att har varit på mitt ansvar. Alice är väldigt krävande, har först nu en vecka innan hon fyllde två år börjat sova hela nätter, många saker jag skulle vilja göra med hemmet men vi kommer inte överens.
Och, bebisen! Jag var inte beredd på att få en bebis redan, å nu är det snart dags. I 9 månader har jag knappt tänkt på nåt annat än att jag inte vill gå upp i vikt, och jag har inte gjort det heller...men det e tungt det också. Skulle väldigt gärna äta vad som helst och när som helst, men alltid är det med dåligt samvete jag äter det där förbjudna. Snart borde ju graviditetsdiabetesen försvinna, men då har jag istället en liten bebis...och jag oroar mig för att jag inte kommer att känna samma lycka som de två tidigare gångerna.  Julen knackar snart på, och det vi tänkt inskaffa till familjen ställer bara till med problem, så jag undrar om det inte vore enklast att bara strunta i det.

Summa sumarum, Lyckan finns där kärleken finns...men ibland är den svår att hålla tag i, det e inte guld å gröna skogar...man måste kämpa för att orka hålla den vid liv!

 

 

Alice ÄLSKAR Nalle Puh, speciellt lilla Nasse...så hennes tårta var en självklarhet. Ljusen bllåste hon ut hur lätt som helst:)
Visst är hon söt våran busfröken!