Kände redan från morgonen att jag var slut, sov längre än jag brukar och allt hos korna gick såå tungt jämfört med vad det annars gör, jag fuskade med saker jag annars är så noggrann med. Björn hade planerat att vi far med Moa på konståkning allihopa så han får se när hon åker. Sagt och gjort, jag tänkte att det här blir nog bra...lite extra tid med familjen, men Alice gnällde å grät hela tiden när vi var där...varför vet jag inte, och inte ville hon säga varför heller. Nadja skulle absolut springa längsmed bänkarna, så jag var ju tvungen att gå bredvid annars hade hon ju ramlat ner, så inte såg jag så mycket av självaste Moa. När vi äntligen kom oss iväg därifrån så föreslog Björn att vi far till Korv Görans, en lättnad för mig för då slapp jag ju fixa mat :) Nadja somnade på vägen så vi fick äta i lugn och ro...Moa och Alice åt varsin hamburgare, Björn likaså...jag åt en halv halva kebab med ris, fick inte i mig allt...men gott var det nog.
Jag somnade i bilen på hemvägen, frös som mitt i kallaste vinter så jag kröp under täcket när vi kom hem, än fast jag visste att huset var ett bombnedslag. Jag har hela veckan plockat å plockat å plockat, sagt åt flickorna tusentals gånger att de ska städa upp efter sig, att ytterkläderna inte ska slängas innanför dörren när de kommer in...skor huller om buller och vantar och mössor överallt än fast de har lådor och krokar att förvara å hänga på.
Mitt tålamod med detta eviga tjatande var i princip slut. Nåjaa, flickorna bestämde sig för att fara ut en stund, åå va skönt tänkte jag. Vi lag på en film och tänkte ha en skön eftermiddag, MEN Nadja var av en annan åsikt. Hon skrek och skrek och skrek, hon ville inte äta något och hon ville inte sova. Till slut var det då dags för korna igen. Jag lag Nadja i vagnen, stoppade om henne ordentligt och ser man på, hon somnade. Plockade upp alla kläder och vantar etc...i hallen så vi skulle komma ut med vagnen. Jag gick ner i källaren för att hänga upp en tvätt, Moa och Alice kommer in klampandes och ropar så Nadja vaknar igen :( Nåjaa, jag visste ju att jag e påväg ut å hon somnar nog om då, hängde klart tvätten och lag i en ny maskin.
När jag kom upp igen så var det IGEN samma bombnedslag med kläder vid ytterdörren, inte en chans att komma sig ut med vagnen där...då brast det för mig...jag blev så ledsen så jag sa gråtande till dem att jag verkligen är besviken och arg och att jag inte vill höra ett ord från dem resten av kvällen och helst får de vistas i ett annat rum. Ledsen gick jag med Nadja i vagnen till korna. Tårarna flödade, men inte av ilska utan av skam...jag skämdes så för hur jag hade betett mig åt mina fina flickor. Grät hela första halvtimmen hos korna, kunde inte förstå att jag hade släppt mig sådär...sen plötsligt kom Björn med en lapp han hade hittat på dörren till fähuset. Det var den finaste lappen jag någonsin fått, och Moa (som inte ännu kan skriva så bra) hade skrivit den helt själv...mitt hjärta fylldes av kärlek till denna underbara lilla tjej. De orkade ju såklart inte vänta tills vi kom in så straxt innan vi var klara och straxt efter att en ko tyckte att det var passande att stå på bondmoras handled kom flickorna dit och frågade om jag sett lappen, kramade om dem hårt å sa att det var den finaste lappen jag någonsin fått!
Moa förklarade för mig att hon nog vet att de borde hänga upp kläderna men att de glömde, å såklart var det ju så, det var bara min stubin som inte fanns längre. De hade plockat upp alla grejer som var utspridda i stugan, rummet deras var ännu stökigt, men jag såg att de hade försökt å det räckte.
 |
| Vi tror att du blir glad (först hade hon försökt skriva att de har städat å att de tror jag kan må bra, men det hade blivit fel så hon hade streckat över det) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar