tisdag 24 december 2013

JULAFTON

Idag är det då Julafton och vår lilla tös är 3 veckor gammal. Jag var uppe rätt sent igår och slog in julklappar, inte lika många som vi brukar ha då vi har bestämt att vi inte har nåt åt våra egna syskon utan satsar på barnen. I år har jag valt svart och guldfärgat julpapper, stiligt och lite annorlunda, men av den blanka tunna sorten så det var aningen svårhanterat...tur att jag e begåvad då det kommer till inslagning av paket ;) hihi
 
Granen vi har i år var en som fått stryk i stormarna, och låg raklång i luften endast roten i marken. Björn tyckt int den såg så stor och vid ut där ute, jag påpekade att den är rätt så vid vilket den visade sig vara när den kom in i vardagsrummet. Flera år i rad har vår gran bestått av vitt och silver, i år fick den lite färg i också, mest i rosa nyanser och för flickornas skull. Den blev riktigt fin trots storleken.
 
Har ännu inte skrivit nåt om Lucia. Vi hade här en Lucia och en tärna, och de lussade för fammo och faffa och korna.
 
 

 
Efter julfirandet ska jag göra ett nytt inlägg här och ge er mera bilder, men nu over and out.
 
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR
 
 

onsdag 11 december 2013

En vecka har gått

 
IDAG ÄR JAG 1 VECKA GAMMAL
 
 

Bilden e aningen suddig men ville lägga den ändå då hon har så öppna ögon. En vecka har gått snabbt, men jag känner att vi har hunnit bra med i alla fall.
Lillan sover mest hela tiden så det e inte mycket vi ser av hennes ögon. Äter e hon duktig på och likaså att få ut det hon äter:) Allt funkar med andra ord.
 
ALICE OCH MOA

 
Storasystrarna leker på som vanligt, hos oss simmar vi ju dagarna långa och här poserar damerna i simdräkt och Barbieglasögon från McDonalds:) Man kan ju tydligt se hur den mindre kollar in den större och att den större har sett sin andel av Barbie och lärt sig de rätta positionerna för en kamera!
 

lördag 7 december 2013

En tredje sortens förlossning :)

För 6 år sen när vi fick Moa, vår första prinsessa var jag noga med att läsa artiklar och bloggar och faktaböcker. Ville veta hur en förlossning gick till och vad man kunde vänta sig. Man trodde ju att det skulle gå enligt regelboken, men NOPE. Jag vaknade mitt i natten och vattnet gick, inga verkar! Ringde BB och där ville de att jag skulle komma in eftersom vattnet gått, jag blev sen igångsatt vid 10.00 tiden den 15 januari. Epidural fick jag nångång runt 17 tiden och Moa föddes straxt efter midnatt så den 16 januari blev hennes födelsedag. Jag minns inte mycket av hur det kändes under öppningsskedet, men efter att jag fick epiduralbedövningen var det ju en walk in the park. Ända tills nu har jag trott att mina krystvärkar då var aningen försvagade men näst intill normala...oops så fel jag hade! Förstår nu varför barnmorskorna var tvungna att säga till när jag skulle krysta och när jag inte skulle krysta.

Alice, prinsessa nr 2, e ju alldeles sin egen på alla de vis. Hon satt högt uppe i magen genom hela graviditeten, detta gjorde ju att det blev planerat kjejsarsnitt eftersom hon aldrig sjönk neråt. En vecka innan BF togs hon ut. Jag hade bra tid att planera och packa det jag skulle ha med, skötare kunde man fixa färdigt och så den 31 oktober 2011 for vi in till BB kl 07.00, jag fick byta om, fick dropp och kateter och sen vid 8 tiden tror jag att jag togs ned till operation. Där var det kallt och Björn fick inte vara med innan jag fått bedövningen. Bedövningen blev ett problem, jag fick plötsligt panik och började skaka så den tog inte och måste därför läggas igen. Efter ett tag fick Björn komma in och en liten stund senare kom Alice, jag såg henne bara ett ögonblick sen fick hon fara med Björn och mig jobbade de vidare med. Allt kändes konstigt, men ändå väldigt bra...jag hade ju inte ont nånstans och en bebis hade vi utan nån smärta för min del...just då! Värre var det sen, nästa dag trodde jag att jag skulle dö...herre min tid vad ont jag hade, stjärnor snurrade runt huvudet såfort man rörde sig och så vill de att man ska stiga upp...usch!

Prinsessa nr 3, kom till världen 4 december 2013 med fart kan jag ju tillägga.
På kvällen den 3:e runt 21.30 började jag känna att jag hade små sammandragningar, men jag tänkte att jag inbillade mig, for i alla fall i säng och tänkte att det skulle ge med sig, men de blev starkare...korta etapper men rätt besvärliga. En stund senare var jag upp och sa till Björn att jag måste söka efter telnr till BB för det känns som att nåt eventuellt e på G. Sagt och gjort, gick jag tillbaks i säng i hopp om att få lite sömn, det fick jag glömma. Jag hade värkar med 10 minuter emellan, de höll i sig runt 1 minut så jag tyckte ju att det inte kan vara de riktiga värkarna, runt 2 tiden var det 5 minuter mellan att värkarna slutade och slutade...och vid 4 tiden ringde jag BB då jag insåg att det hållit på sådär nu rätt länge och att det tydligen inte kommer att gå om. Hade ju då ca 3 minuter mellan värkarna. Jag skickade iväg Björn i duschen, packade det sista, klädde på mig och så ringde Björn fammo som kom hit för att vara med flickorna när de vaknar och berätta hur det låg till.

Kl 05.45 låg jag i ctg kurvan och på nåt vis tyckte jag att det blev längre mellan värkarna så då var jag ju säker på att de nog skickar hem mig. Jag fick i varje fall byta om och vi satt och väntade på vad som skulle hända, värkarna var ju med hela tiden, ibland täta och ibland längre emellan. Kl 07.30 kom barnmorskan Marika för att undersöka hur öppen jag var. Vattnet hade fortfarande inte gått och Marika kände inte ens av livmodertappen då bebisen inte sjunkit tillräckligt långt ner ännu, hon sa att jag ju nog kan vara i öppningsfasen i alla fall men hon kan inte känna ännu. Så vi fick gå till ett familje rum och vänta. Hon lag på en ny ctg kurva och mina värkar blev starkare och tätare och jag hade såå ont, jag fick värmedyna för att lindra smärtan och så ville hon ge mig en spruta som också lindrar. Funderade en stund men sa sen att jag nog vill ha den sålänge den inte stör ifall jag senare vill ha epiduralbedövning, vilket vi då trodde att den inte skulle göra efterom vi antog att jag inte var mycket öppen, hon och Björn gick iväg för att hämta mat så jag skulle äta nåt innan sprutan.

När de kom tillbaks hade jag såå ont, och ingen paus alls kändes det som. Jag gick på WC och sen drack jag snabbt och hällde i mig en joghurt så fort jag hann mellan värkarna. När Marika kom tillbaks så tyckte hon nog att värkarna var så pass intensiva och starka så hon ville undersöka mig innan hon gav sprutan...nu var jag plötsligt 6 cm öppen och vi konstaterade att vi lägger epiduralen istället, så snabbt iväg till förlossningssalen. Allt detta varade ca 30 minuter. Barnmorskan Maria som vi hade träffat på profylaxkursen kom för att hjälpa, kändes skönt att ha henne med, hade ju förtroende för henne och hon hjälpte mig andas så de kunde få in droppet i handen. När det var på plats sa hon att hon tror att vi borde undersöka mig igen för hon misstänker att det är för sent med epidural. Så sant så, fullt öppen var jag då helt plötsligt, bara en liten liten kant kvar...å jag fick inse att jag kommer att få göra detta utan smärtstillande.

Maria bad mig sitta på knä och luta mig mot Björn som strök mig över ryggen hela tiden, kändes skönt och avslappningen blev lättare. Att ha honom så nära var tryggt och jag visste att han inte skulle släppa taget om jag föll ihop och så minns jag att jag tyckte han doftade gott:) Koncentrerade mig på flämtandet och på att slappna av de få sekunderna mellan värkarna.  Maria hjälpte mig med andningen och så var det dags att ligga ner igen. Hon sa att det snart kommer att kännas hur det trycker neråt och att det bara e några få minuter kvar och att jag ska vara stolt som klarat mig helt utan smärtstillande. Att jag hade såå många timmars jobb bakom mig och mållinjen e alldeles framför mig...såna där saker tryckte hon in i huvudet på mig och jag kände mig stark fastän mycket trött, hade ju inte sovit alls på hela natten. Plötsligt, utan nån förvarning alls började jag skrika inombords, fick en sån enorm styrka så det var bara att hänga på, nåt annat alternativ fanns inte. Jag grymtskrek typ...vet inte vad, och tryckte på...tre gånger och så var hon ute. Vi var alla helt överväldigade  över hur snabbt det gick, Marika försökte hålla emot och få mig att inte trycka på men det gick inte, och hon sa att bebisen kom med sån fart att hon kom med sidan före :) Det var verkligen PLOPP, jag fattade knappt vad som hänt...plötsligt var värkarna och allt detdär hemska förbi, magen var platt och slattrig och ovanpå låg en varm liten bebis med väldans mycket mörkt hår, så liten så söt. Navelsträngen klippte Björn och så skulle jag plötsligt trycka på igen så moderkakan skulle komma ut...nåjaa...en gång till e väl inget och det var det inte, det gjorde inte alls ont. Det gick ju snabbt och därför sprack jag och behövde några stygn, kändes lite jobbigt när man tyckte att man var klar nu...men barnmorskorna vet ju vad de gör så det är väl att lita på dem och låta dem göra sitt jobb.

När de frågade mig hur det kändes så svarade jag att jag kände mig stolt över mig själv och det gör jag ännu, jag fattar inte att jag klarade detdär utan smärtstillande, jag har en låg smärtgräns och trodde inte att det var möjligt fastän jag nog lekt med tanken på att köra med andningsmetoden. Jag klarade det med hjälp av Björn och två fantastiska barnmorskor och en enorm längtan av att se bebisen!

Vi fick födelsedagsbricka, jag fick duscha. Bebisen blev vägd, mätt och tvättad och alla papper fylldes i etc...vi fick ett eget rum och så småningom for Björn hem till flickorna och jag hade tänkt sova, men det gick inte. På eftermiddagen kom Björn med flickorna för att se bebisen och det var roligt att se dem. Alice var helt ifrån sig över lilla baby och hade svårt att behärska sig. Moa förstår ju mycket bättre denhär gången och uppför sig väldigt bra och frågar mycket om olika saker så hon ska lära sig. Först till kvällen sov jag, men då var jag nog också väldigt trött. Natten gick bra, vi låg tätt intill varandra jag och bebisen och bara njöt:) Kände mig hur bra iskick som helst nästa morgon, tacksam stolt och glad.

På Finlands självständighetsdag fick vi åka hem, allt bra med bebisen och mig själv. Jag har ganska mycket eftervärkar, och såklart har man ju ont "down under" men inget i jämförelse med efter ett kjejsarsnitt. Nu försöker vi hitta rutinerna och första natten hemma gick bra.

Vi har bilder, men de är på olika telefoner och kameror och paddor så de kommer i ett senare skede:)




måndag 2 december 2013

Då storasyster är på dagis...

...är Alice helt annorlunda än när storasyster är hemma!

Alice är en väldigt ivrig och sprudlar av energi, när vi är ensamma använder hon den till att hjälpa och vara så söt som bara hon kan och när Moa är hemma går den åt till att leka och busa och bråka. Alice kan tyckas vara liten då hon bara är två år, men hon har ett jädrans temperament och är snabb att säga hur hon vill ha det och göra klart för andra hur saker och ting ska va.
 
Hon är väldigt söt och älskar att vara fin, liksom sin storasyster. Kjolen hon har på bilden har hon själv valt och jag hade inget emot hennes val. Hon leker mer än gärna prinsessa, men hon älskar också att vara med hos korna. På ett vis är hon väldigt flickig och ändå har hon mycket pojke i sig på nåt vis.
 
Att det oftast är storasyster Moa som hamnar i underläge är ett faktum, Moa är så snäll och tar inte för sig på samma sätt som Alice, hon tar emot mera än hon borde göra och jag försöker förklara för henne att man inte behöver höra på allt en tvååring säger, utan helt kallt strunta i då Alice säger dumma saker...vilket händer...ofta!
 
För det mesta leker dessa två systrar otroligt bra med varandra, och det tycker mycket om varandra. Kramas ofta och om den ena är ledsen så tröstar den andra, att säga förlåt är inte heller en svår sak och det uppskattar man som mamma.
 
Snart, väldigt snart hoppas jag...kommer en till liten syster (vad vi tror i alla fall) och jag hoppas att även hon kommer att uppskattas lika mycket av sina systrar som Moa å Alice uppskattar varandra.
 
Nu har jag pausat tillräckligt och borde göra nåt vettigt...så
 
Tjingeling...eller Tingeling som Alice skulle säga:)
 

onsdag 27 november 2013

Lilla Jul står inför dörren

Snart e det helg och med den kommer lilla jul och 1a advent. På fredagkväll ska vi på julfest till Pavis, så till vida att vi inte e på BB...skulle inte göra mig nåt om det andra alternativet skulle bli aktuellt. Börjar bli lite jobbigt detta väntandet, eller mycket jobbigt. Visst, beräknat e den 10.12 men jag orkar inte vänta mera, magen e hård och jag e ständigt kissnödig. Jag menar, hur roligt är det att gå på toaletten och i samma sekund man kommer därifrån e man kissnödig igen!

Hemmet börjar vara i skick. Storstädningen börjar vara klar. Har kontoret kvar och har tydligen en väldig ångest att ta itu med det...men har faktist fixat det mesta där också, ska dammsuga och torka damm och få upp stjärnan i fönstret så får det duga. Igår fick jag ÄNTLIGEN fixat sängklädshopen som väntat på mig i vad som känns en evighet, nu e den manglad och ikväll åker de alla in i sängklädsskåpet...och ni kan inte tro hur mycket utrymme vi plötsligt har i tvättstugan...vi har faktist en väldans fin bänk där och det e riktigt roligt att se den för omväxlings skull...tilläggas bör att jag har otroligt mycket sängkläder och skåpet där de ska va var tomt!

Nu kommer hjärtat in och vi ska käka makaronilåda...C U

lördag 16 november 2013

I väntans tider...

Jaa, vi går i väntans tider i flera meningar, JULEN e på kommande, det e nog favoritsäsongen på hela året för min del, allt e så fint och mysigt på nåt vis. I år hoppas jag att väntans tider vad beträffar bebisen är över innan jul och att vi då får njuta av vår nya lilla familjemedlem.

Mitt senaste blogginlägg var ju ganska så deprimerande, men nu känns allt bättre. Var nog väldans nere då just.

Jag å Björn hade en dag på tumis i Kokkola förra fredagen och det var mycket trevligt. Vi handlade oss en TV och vi var helt överens om vilken vi ville ha, Björn fick äntligen lite nya kläder och vi åt gott på Pedrinas, Jag hade ingen större lust att handla kläder till mig själv, men ett smycke hittade jag och så blev det lite julgransdekorationer. Jag ÄLSKAR julgransprydnader, speciellt sånadär lite speciella. Beställde idag på Pefect Home 4 st glasprydnader med fåglar på, väldigt fina. Ifjol när vi var till Canada så hittade jag (redan innan vi åkte från Hesa) på Stockmann fina och speciella prydnader till granen som jag inte kunde motstå, så de fick följa med till Canada en sväng, men nog gjorde de sig fina i granen sen. I år har jag handlat lite mera färggranna prydnader...mot det rosa hållet. Har hållit mig till vitt och silver de senaste åren, men jag tror flickorna skulle gilla lite färg...speciellt om det e rosa:)

Lilla julgranen e ju snart aktuell och vi brukar alltid söka en i skogen, men i år e jag väldigt sugen på att köpa en vit liten gran...får se hur det blir.

Väntar så på att få börja dekorera å pynta till julen, Oriental lyktan jag beställde idag, också den från Perfect Home och änglarna som också är därifrån borde ju komma inom två veckor, så DÅ börjar jag...om jag fortfarande e hemma å inte på BB. Blir nog att få upp gardin och sånt rätt snart så jag hinner innan bebisen bestämmer sig för att komma.

Vår hund Ronja har nåt fel. Hon kliar sig så pälsen kommer bort och huden blöder. På benen och under magen. Bakbenen biter hon i, hemskt att se på henne då man inte kan få henne att sluta. Först trodde veterinären att hon har veteallergi så vi böt till allergimat och antibiotika samt kortisonkur har hon fått nu i över tio dagar, men ingen förbättring :( Så igår hämtade vi "skabbmedicin" Stronghold åt henne å ska se ifall det hjälper, lär ska finnas skabbrävar här i trakten å Ronja e rätt så ofta i skogen på promenader. Om det inte är det så är det antagligen neurologiskt å då går det väl  kanske inte att göra så mycket:( Hon börjar bli gammal såklart, 7 år är hon nu och medelåldern på sådär stora hundar e 8 år...men vi har haft tur...utöver vaccinationer har vi varit tvungna att besöka veterinär två gånger, en gång hämtade vi dagen efter piller och så nu...så hon har fått må bra alla år.  Håller tummarna att Stronghold ska hjälpa henne.

 Nu ska jag googla lite på julprydnader, man vet aldrig vilka tips man kan komma över:) Ikväll blir det lugnt och skönt här och imorgon får jag besök att fina vännen Sofia.

Hunger Games har premiär på bio nästa vecka, hoppas jag hinner å se den så länge bebisen ännu är i magen:)


måndag 4 november 2013

Åren går...

Jaa, de gör ju det. 2006 träffade jag Björn, kände mig som världens lyckligaste. Jag gav mig in på ett område jag aldrig hade tänkt ge mig in på, nämligen jordbruk. Kärleken har en förmåga att ändra på människor, eller i alla fall ändrade den på mig. Jag hade hittat platsen där jag vill vara, resten av mitt liv.

2008 kom Moa, oplanerat till världen:) Och lyckan jag kände då jag träffade Björn kändes plötslig liten i jämförelse, att få ha Moa OCH Björn var ju alldeles underbart.

2010, kom då dagen när vi ingick äktenskap, vilken dag det var. Lyckan var total...igen en gång.
Efter ca 1,5 år kom Alice, busungen vår. Sprudlande och full av energi, så älskad av oss alla här hemma. Moa å hon är så gosiga med varandra, visst slåss de å bråkar ibland, men e den ena ledsen så är den andra också ledsen...ingen av dem vill att den andra ska vara ledsen...och däri ser man lyckan att ha ett syskon. Kärleken är det starkaste bandet man har, och i en familj finns det massor.

Alice har nu fyllt två år och jag känner mig lyckligt lottad som får ha två fina och friska flickor.

Trots allt jag har att vara tacksam för så känner jag ändå att det jag kände när jag träffade fadern till mina barn år 2006 inte finns kvar längre, inte på samma sätt i alla fall. Undrar om jag tappat bort mig själv nånstans i allt som hänt. Företaget, barnen, äktenskapet...jag vet inte...men känner inte riktigt igen mig själv. Vart har kvinnan som var så stark och stod på sig tagit vägen?

Snart kommer vi att få vårt tredje barn, som borde vara en flicka enligt ultrat, men glädjen...var e den? Varför är jag så ledsen och varför e allt så tungt? Jag vill saker, som inte går att genomföra...än fast det egentligen borde vara så enkelt. Materiella ting känns som nåt väldigt viktigt just nu, att jag trivs i min omgivning, men det finns liksom inte där, vet inte hur jag ska göra. Varför kan jag bara inte vara nöjd så som det är? Vet inte vad jag håller på med, vet inte vem jag är:( Känner mig så ensam i hur jag mår...och min stora kärlek förstår inte, vilket gör att lyckan är borta...just nu i alla fall. Vill så gärna ändra på den här känslan, men HUR?

Det har varit ett jobbigt år, olika problem med korna, som jag känner att har varit på mitt ansvar. Alice är väldigt krävande, har först nu en vecka innan hon fyllde två år börjat sova hela nätter, många saker jag skulle vilja göra med hemmet men vi kommer inte överens.
Och, bebisen! Jag var inte beredd på att få en bebis redan, å nu är det snart dags. I 9 månader har jag knappt tänkt på nåt annat än att jag inte vill gå upp i vikt, och jag har inte gjort det heller...men det e tungt det också. Skulle väldigt gärna äta vad som helst och när som helst, men alltid är det med dåligt samvete jag äter det där förbjudna. Snart borde ju graviditetsdiabetesen försvinna, men då har jag istället en liten bebis...och jag oroar mig för att jag inte kommer att känna samma lycka som de två tidigare gångerna.  Julen knackar snart på, och det vi tänkt inskaffa till familjen ställer bara till med problem, så jag undrar om det inte vore enklast att bara strunta i det.

Summa sumarum, Lyckan finns där kärleken finns...men ibland är den svår att hålla tag i, det e inte guld å gröna skogar...man måste kämpa för att orka hålla den vid liv!
 


 
Alice ÄLSKAR Nalle Puh, speciellt lilla Nasse...så hennes tårta var en självklarhet. Ljusen bllåste hon ut hur lätt som helst:)
Visst är hon söt våran busfröken!