
För 6 år sen när vi fick Moa, vår första prinsessa var jag noga med att läsa artiklar och bloggar och faktaböcker. Ville veta hur en förlossning gick till och vad man kunde vänta sig. Man trodde ju att det skulle gå enligt regelboken, men NOPE. Jag vaknade mitt i natten och vattnet gick, inga verkar! Ringde BB och där ville de att jag skulle komma in eftersom vattnet gått, jag blev sen igångsatt vid 10.00 tiden den 15 januari. Epidural fick jag nångång runt 17 tiden och Moa föddes straxt efter midnatt så den 16 januari blev hennes födelsedag. Jag minns inte mycket av hur det kändes under öppningsskedet, men efter att jag fick epiduralbedövningen var det ju en walk in the park. Ända tills nu har jag trott att mina krystvärkar då var aningen försvagade men näst intill normala...oops så fel jag hade! Förstår nu varför barnmorskorna var tvungna att säga till när jag skulle krysta och när jag inte skulle krysta.

Alice, prinsessa nr 2, e ju alldeles sin egen på alla de vis. Hon satt högt uppe i magen genom hela graviditeten, detta gjorde ju att det blev planerat kjejsarsnitt eftersom hon aldrig sjönk neråt. En vecka innan BF togs hon ut. Jag hade bra tid att planera och packa det jag skulle ha med, skötare kunde man fixa färdigt och så den 31 oktober 2011 for vi in till BB kl 07.00, jag fick byta om, fick dropp och kateter och sen vid 8 tiden tror jag att jag togs ned till operation. Där var det kallt och Björn fick inte vara med innan jag fått bedövningen. Bedövningen blev ett problem, jag fick plötsligt panik och började skaka så den tog inte och måste därför läggas igen. Efter ett tag fick Björn komma in och en liten stund senare kom Alice, jag såg henne bara ett ögonblick sen fick hon fara med Björn och mig jobbade de vidare med. Allt kändes konstigt, men ändå väldigt bra...jag hade ju inte ont nånstans och en bebis hade vi utan nån smärta för min del...just då! Värre var det sen, nästa dag trodde jag att jag skulle dö...herre min tid vad ont jag hade, stjärnor snurrade runt huvudet såfort man rörde sig och så vill de att man ska stiga upp...usch!

Prinsessa nr 3, kom till världen 4 december 2013 med fart kan jag ju tillägga.
På kvällen den 3:e runt 21.30 började jag känna att jag hade små sammandragningar, men jag tänkte att jag inbillade mig, for i alla fall i säng och tänkte att det skulle ge med sig, men de blev starkare...korta etapper men rätt besvärliga. En stund senare var jag upp och sa till Björn att jag måste söka efter telnr till BB för det känns som att nåt eventuellt e på G. Sagt och gjort, gick jag tillbaks i säng i hopp om att få lite sömn, det fick jag glömma. Jag hade värkar med 10 minuter emellan, de höll i sig runt 1 minut så jag tyckte ju att det inte kan vara de riktiga värkarna, runt 2 tiden var det 5 minuter mellan att värkarna slutade och slutade...och vid 4 tiden ringde jag BB då jag insåg att det hållit på sådär nu rätt länge och att det tydligen inte kommer att gå om. Hade ju då ca 3 minuter mellan värkarna. Jag skickade iväg Björn i duschen, packade det sista, klädde på mig och så ringde Björn fammo som kom hit för att vara med flickorna när de vaknar och berätta hur det låg till.
Kl 05.45 låg jag i ctg kurvan och på nåt vis tyckte jag att det blev längre mellan värkarna så då var jag ju säker på att de nog skickar hem mig. Jag fick i varje fall byta om och vi satt och väntade på vad som skulle hända, värkarna var ju med hela tiden, ibland täta och ibland längre emellan. Kl 07.30 kom barnmorskan Marika för att undersöka hur öppen jag var. Vattnet hade fortfarande inte gått och Marika kände inte ens av livmodertappen då bebisen inte sjunkit tillräckligt långt ner ännu, hon sa att jag ju nog kan vara i öppningsfasen i alla fall men hon kan inte känna ännu. Så vi fick gå till ett familje rum och vänta. Hon lag på en ny ctg kurva och mina värkar blev starkare och tätare och jag hade såå ont, jag fick värmedyna för att lindra smärtan och så ville hon ge mig en spruta som också lindrar. Funderade en stund men sa sen att jag nog vill ha den sålänge den inte stör ifall jag senare vill ha epiduralbedövning, vilket vi då trodde att den inte skulle göra efterom vi antog att jag inte var mycket öppen, hon och Björn gick iväg för att hämta mat så jag skulle äta nåt innan sprutan.
När de kom tillbaks hade jag såå ont, och ingen paus alls kändes det som. Jag gick på WC och sen drack jag snabbt och hällde i mig en joghurt så fort jag hann mellan värkarna. När Marika kom tillbaks så tyckte hon nog att värkarna var så pass intensiva och starka så hon ville undersöka mig innan hon gav sprutan...nu var jag plötsligt 6 cm öppen och vi konstaterade att vi lägger epiduralen istället, så snabbt iväg till förlossningssalen. Allt detta varade ca 30 minuter. Barnmorskan Maria som vi hade träffat på profylaxkursen kom för att hjälpa, kändes skönt att ha henne med, hade ju förtroende för henne och hon hjälpte mig andas så de kunde få in droppet i handen. När det var på plats sa hon att hon tror att vi borde undersöka mig igen för hon misstänker att det är för sent med epidural. Så sant så, fullt öppen var jag då helt plötsligt, bara en liten liten kant kvar...å jag fick inse att jag kommer att få göra detta utan smärtstillande.
Maria bad mig sitta på knä och luta mig mot Björn som strök mig över ryggen hela tiden, kändes skönt och avslappningen blev lättare. Att ha honom så nära var tryggt och jag visste att han inte skulle släppa taget om jag föll ihop och så minns jag att jag tyckte han doftade gott:) Koncentrerade mig på flämtandet och på att slappna av de få sekunderna mellan värkarna. Maria hjälpte mig med andningen och så var det dags att ligga ner igen. Hon sa att det snart kommer att kännas hur det trycker neråt och att det bara e några få minuter kvar och att jag ska vara stolt som klarat mig helt utan smärtstillande. Att jag hade såå många timmars jobb bakom mig och mållinjen e alldeles framför mig...såna där saker tryckte hon in i huvudet på mig och jag kände mig stark fastän mycket trött, hade ju inte sovit alls på hela natten. Plötsligt, utan nån förvarning alls började jag skrika inombords, fick en sån enorm styrka så det var bara att hänga på, nåt annat alternativ fanns inte. Jag grymtskrek typ...vet inte vad, och tryckte på...tre gånger och så var hon ute. Vi var alla helt överväldigade över hur snabbt det gick, Marika försökte hålla emot och få mig att inte trycka på men det gick inte, och hon sa att bebisen kom med sån fart att hon kom med sidan före :) Det var verkligen PLOPP, jag fattade knappt vad som hänt...plötsligt var värkarna och allt detdär hemska förbi, magen var platt och slattrig och ovanpå låg en varm liten bebis med väldans mycket mörkt hår, så liten så söt. Navelsträngen klippte Björn och så skulle jag plötsligt trycka på igen så moderkakan skulle komma ut...nåjaa...en gång till e väl inget och det var det inte, det gjorde inte alls ont. Det gick ju snabbt och därför sprack jag och behövde några stygn, kändes lite jobbigt när man tyckte att man var klar nu...men barnmorskorna vet ju vad de gör så det är väl att lita på dem och låta dem göra sitt jobb.
När de frågade mig hur det kändes så svarade jag att jag kände mig stolt över mig själv och det gör jag ännu, jag fattar inte att jag klarade detdär utan smärtstillande, jag har en låg smärtgräns och trodde inte att det var möjligt fastän jag nog lekt med tanken på att köra med andningsmetoden. Jag klarade det med hjälp av Björn och två fantastiska barnmorskor och en enorm längtan av att se bebisen!
Vi fick födelsedagsbricka, jag fick duscha. Bebisen blev vägd, mätt och tvättad och alla papper fylldes i etc...vi fick ett eget rum och så småningom for Björn hem till flickorna och jag hade tänkt sova, men det gick inte. På eftermiddagen kom Björn med flickorna för att se bebisen och det var roligt att se dem. Alice var helt ifrån sig över lilla baby och hade svårt att behärska sig. Moa förstår ju mycket bättre denhär gången och uppför sig väldigt bra och frågar mycket om olika saker så hon ska lära sig. Först till kvällen sov jag, men då var jag nog också väldigt trött. Natten gick bra, vi låg tätt intill varandra jag och bebisen och bara njöt:) Kände mig hur bra iskick som helst nästa morgon, tacksam stolt och glad.
På Finlands självständighetsdag fick vi åka hem, allt bra med bebisen och mig själv. Jag har ganska mycket eftervärkar, och såklart har man ju ont "down under" men inget i jämförelse med efter ett kjejsarsnitt. Nu försöker vi hitta rutinerna och första natten hemma gick bra.
Vi har bilder, men de är på olika telefoner och kameror och paddor så de kommer i ett senare skede:)