Nu är jag där!

Jaa hörni, nu har jag nått mitt mål med BMi 25 och är nu normalviktigt. Är t o m några kilon under det jag hade som mål :)

Det har gått ett tag sen jag senast skrivit, vi har haft mycket pågång här med både det ena och det andra. Förra helgen kom vi hem från en veckas semester i underbart vackra Norge, och för tillfället tar vi andra grässkörden. Hela denhär sommaren har blivit aningen annorlunda än andra då vädret inte har varit på bönderna sida precis. Har inte haft möjlighet att påta på i trädgården så mycket som jag velat och vi har inte kunnat göra så mycket utöver jobbet, det har liksom suttit i ett. Så hur man ska orka sig genom vintern vet jag inte men det är ju vinterns problem.

Nu ska jag berätta lite om hur jag mår just nu och skillnader jag märkt med att väga ca 40 kg mindre än för ett halvt år sen. Vissa saker hade jag ju räknat med, som att kläder skulle bli för stora och brösten skulle bli mindre och folk skulle se förvånade ut när de ser mig och till slut börja säga att nu tycker vi nog att du börjar bli för smal, det räcker nog nu. Sen har jag upptäckt att förutom dessa saker som jag hade förberett mig på så har mina fötter blivit mindre, har inte ett endaste par skor jag kan använda som jag kunde ha förra sommaren, förutom "billiga crocsen", köpte dyra finare ifjol, men de är för stora. SÅ, ny skogarderob har jag! Och klädgarderoben har jag väl bytt ut ca tre gånger sen januari :)

Märkte en dag hos mamma och pappa att jag satt med benen i kors, och jag blev nästan chockad...jag hade helt omedvetet satt mig ner och lagt benen i kors, det har jag aldrig gjort tidigare och känt att det skulle vara bekvämt, nu gör jag det hela tiden :) Jag kan även sitta på knäna utan att det känns obekvämt :)

JAG har nyckelben OCH höftben, och jag älskar det!!! Jag älskar att se mina nyckelben, det gör att man ser smal ut och jag har alltid tyckt att det har varit snyggt på andra, nu har jag dem också :) Höftbenen är härliga att känna av, att de syns genom byxmaterialet, fantastiskt!

Mina fingrar har blivit finare, jag har förminskat mina ringar efter att ha tappat bort vigselringen en gång men tack och lov hittat den.

Jag tycker att det är roligt att sminka mig igen.

Jag kan se hela mig själv utan kläder i spegeln och känna att jag tycker om det jag ser.

Det mesta har blivit enklare och bättre, jag känner mig starkare och självkänslan är på topp. Jag orkar och vill röra på mig och längtar efter att hitta tiden att gå på gym.

Det som är besvärligt just nu men som jag hoppas ska svänga med tiden är att jag tappar massor med hår, och naglarna är jätte svaga. Jag har alltid haft tjockt friskt hår, men nu är det tunt och risigt och det gör mig lite ledsen, jag förstår ju att det är så för att det händer så mycket annat med kroppen så den kan inte riktigt ta hand om hårväxt och naglar för tillfället. Äter ju mina vitaminer varje dag och dessutom har jag börjat dricka Aloe Vera som ska vara bra för dessa problem samt MSM-pulver (svavel), har hållit på ca en vecka nu så hoppas ju att jag snart ska börja märka nån skillnad.

En annan grej som jag har märkt att är svårare, och nu brukar folk skratta då jag säger detta, är att raka sig under armarna, Tidigare så hade jag tydligen fetma i armhålorna så det var liksom rakt där och enkelt att raka, men nu har jag en grop där som säkert de flesta har, så man måste liksom vrida och svänga på rakhyveln för att komma åt...har ju aldrig ens tänkt tanken att man skulle kunna magra i armhålan, men det har jag gjort :)

Ja, det var väl en liten uppdatering, nu ska jag försöka utföra lite gräsklippning och annat som måste göras. Ha en fin dag alla!

Bjuder ännu på några bilder från husbilssemestern i Norge :)

   

3,5 månader...

Nu har det gått 3,5 månader sen jag blev Gastric Bypass opererad och jag har ca 5 kg kvar tills jag nått mitt mål på Bmi 25. I slutet på april var jag till Vasa på kontroll, näringsterapeuten var mycket nöjd med mina resultat och tyckte att jag fått in bra och hälsosamma vanor.

Har i två månaders tid tränat på Jeppis gym med PT. För första gången någonsin tycker jag att det är roligt att träna och att springa. För ett och ett halvt år sen köpte vi en springmatta, den har inte blivit använd fram tills nu...jag använder den flera gånger i veckan och jag älskar den och är så glad att Björn köpte den. Har även investerat i jumppaboll och bra jumppamatta. Vikter och andra små grejs, dessutom har vi ju en såndär gymmaskin där man kan göra i princip alla nödvändiga övningar. SÅ, i princip har jag ett eget gym här hemma. Ska ännu måla å fixa lite i gillestugan (gymmet) men först sen när det finns tid till det.
Nu är vi inne i Majmånad vilket innebär mycket arbete inom det jordiska. Bigödning, sväm, plogning, harvning, sådd osv...listan är lång...å likaså känns maj...LÅNG! Jag har ju lyckats få en värre inflammation i vänstra handled så nu går jag med stödskena på för andra veckan, lite bättre är den men inte på långa vägar bra ännu :( Ska ha den ännu en vecka och sen ska jag testa utan igen. Detta leder ju tyvärr till att jag inte kan träna någon av de övningar där jag måste anstränga handen, MEN min underbara PT kom på att vissa övningar går att göra med gummiband utan att man anstränger handen, som tex biceps, ryggen och bröstet. Hon uppmanade mig också att lägga upp en före och efter bild, jag har inte tagit specifika bilder för detta ändamål, men jag har en helkroppsbild från när vi var på Gotland förra sommarn, jag hade en ny klänning och jag är så FET på bilden, det är fruktansvärt att se sig själv så. Klänningen är en sån som man kan ha oavsett storlek, så igår på morsdag hade jag den och passade på att ta några foton...och nog ser man ju skillnad. Vill inte lägga upp bilderna direkt på FB, så bara ni som orkat ta er tid att läsa inlägget får se dem :)

Det konstiga är att man inte kan komma ihåg att man varit så stor tidigare, det är som när man är gravid, man glömmer den stora magen och hur det kändes...jag har redan vant mig med den storleken jag är nu och kan inte förstå att jag kunnat leva med den massa jag tidigare hade.

Övre bilderna från 10.5-15
Nedre bilderna från sommaren 2014




...när man känner sig som en dålig mamma

För det mesta så rullar ju vardagen på så som den i princip alltid gjort och ska göra men ibland (tack och lov sällan) så kommer det dagar då man som mamma helt enkelt inte orkar med barnen...hushållet eller något annat heller för den delen, dessa dagar kan jag önska att det bara vara jag...att jag bara hade mig själv att fundera på. Igår var en sånhär dag...en dag då jag var en dålig mamma!

Kände redan från morgonen att jag var slut, sov längre än jag brukar och allt hos korna gick såå tungt jämfört med vad det annars gör, jag fuskade med saker jag annars är så noggrann med. Björn hade planerat att vi far med Moa på konståkning allihopa så han får se när hon åker. Sagt och gjort, jag tänkte att det här blir nog bra...lite extra tid med familjen, men Alice gnällde å grät hela tiden när vi var där...varför vet jag inte, och inte ville hon säga varför heller. Nadja skulle absolut springa längsmed bänkarna, så jag var ju tvungen att gå bredvid annars hade hon ju ramlat ner, så inte såg jag så mycket av självaste Moa. När vi äntligen kom oss iväg därifrån så föreslog Björn att vi far till Korv Görans, en lättnad för mig för då slapp jag ju fixa mat :) Nadja somnade på vägen så vi fick äta i lugn och ro...Moa och Alice åt varsin hamburgare, Björn likaså...jag åt en halv halva kebab med ris, fick inte i mig allt...men gott var det nog.

Jag somnade i bilen på hemvägen, frös som mitt i kallaste vinter så jag kröp under täcket när vi kom hem, än fast jag visste att huset var ett bombnedslag. Jag har hela veckan plockat å plockat å plockat, sagt åt flickorna tusentals gånger att de ska städa upp efter sig, att ytterkläderna inte ska slängas innanför dörren när de kommer in...skor huller om buller och vantar och mössor överallt än fast de har lådor och krokar att förvara å hänga på.
Mitt tålamod med detta eviga tjatande var i princip slut. Nåjaa, flickorna bestämde sig för att fara ut en stund, åå va skönt tänkte jag. Vi lag på en film och tänkte ha en skön eftermiddag, MEN Nadja var av en annan åsikt. Hon skrek och skrek och skrek, hon ville inte äta något och hon ville inte sova. Till slut var det då dags för korna igen. Jag lag Nadja i vagnen, stoppade om henne ordentligt och ser man på, hon somnade. Plockade upp alla kläder och vantar etc...i hallen så vi skulle komma ut med vagnen. Jag gick ner i källaren för att hänga upp en tvätt, Moa och Alice kommer in klampandes och ropar så Nadja vaknar igen :( Nåjaa, jag visste ju att jag e påväg ut å hon somnar nog om då, hängde klart tvätten och lag i en ny maskin.
När jag kom upp igen så var det IGEN samma bombnedslag med kläder vid ytterdörren, inte en chans att komma sig ut med vagnen där...då brast det för mig...jag blev så ledsen så jag sa gråtande till dem att jag verkligen är besviken och arg och att jag inte vill höra ett ord från dem resten av kvällen och helst får de vistas i ett annat rum. Ledsen gick jag med Nadja i vagnen till korna. Tårarna flödade, men inte av ilska utan av skam...jag skämdes så för hur jag hade betett mig åt mina fina flickor. Grät hela första halvtimmen hos korna, kunde inte förstå att jag hade släppt mig sådär...sen plötsligt kom Björn med en lapp han hade hittat på dörren till fähuset. Det var den finaste lappen jag någonsin fått, och Moa (som inte ännu kan skriva så bra) hade skrivit den helt själv...mitt hjärta fylldes av kärlek till denna underbara lilla tjej. De orkade ju såklart inte vänta tills vi kom in så straxt innan vi var klara och straxt efter att en ko tyckte att det var passande att stå på bondmoras handled kom flickorna dit och frågade om jag sett lappen, kramade om dem hårt å sa att det var den finaste lappen jag någonsin fått!
Moa förklarade för mig att hon nog vet att de borde hänga upp kläderna men att de glömde, å såklart var det ju så, det var bara min stubin som inte fanns längre. De hade plockat upp alla grejer som var utspridda i stugan, rummet deras var ännu stökigt, men jag såg att de hade försökt å det räckte.

Vi tror att du blir glad (först hade hon försökt skriva att de har städat å att de tror jag kan må bra, men det hade blivit fel så hon hade streckat över det)

Ojoj vad tiden går snabbt...

Hejsan hoppsan vad det är länge sen jag skrivit något nu igen :) men det har sina orsaker, jag är ju trots allt egenföretagare med ca 150 djur, trebarnsmamma och en "duktig" fru (hushållerska) :)

Ibland hinner man inte med allt och alla, viljan finns...tro mig, men tiden...nope!

 

Tiden efter min Gastric Bypass har gått bra, på lördag är det två månader sen operationen. På fredag denna vecka börjar jag träna med min PT Sarah Sjöblom vid Jeppis Gym. Känns spännande och nervöst på samma gång, men jag är taggad och ser fram emot att börja.

 

Våren är på intågande här, svanarna har anlänt och snön ser man inte så mycket av mera, visst finns den på sina ställen...men inte runt stugknutarna i alla fall. Jag har krattat upp alla små kvistar, kottar och barr som stormarna under vintern har fört med sig, det var en hel del jobb kan jag säga.

Jag är dock en person som ÄLSKAR att kratta, vet att det låter sjukt, men det är sant...tycker verkligen det är roligt. I blomrabatten ser man små knoppar som börjar titta upp ur jorden och det e just det som är så härligt när våren kommer, allt som väcks till liv igen! Cyklarna har tagits fram, Moa har fått en ny och Alice jobbar på att lära sig cykla med Moas gamla...det går ganska bra. Nadja är så förtjust i att vara ute så helst skulle hon inte komma in alls.

 

Igår var jag till Kokkola med svärmor en sväng, jag passade på att ta en H&M runda å införskaffa lite billiga byxor, och kan ni förstå...jag fick på mig byxor i stl L av H&M storlek...brukar ha XXL på H&M kläder...blev så glad att jag hoppade å tjoade i provrummet, Alice kollade på mig fundersamt och frågade - mamma, vad håller du på med riktigt?

Jaa, vad jag höll på med vet jag inte, men blev så glad!

Kilona rasar inte så snabbt som jag trodde att de skulle göra men nog i en hälsosam takt om vi säger som så. Sen oktober har det snart farit 25 kg varav 15 är sen 21.1.15...så nog ska jag väl vara nöjd med det. Tycker ju inte själv att det syns på mig, men märker på kläder och på hur mycket enklare saker och ting är. Redan en sån grej att klä på barnen, MYCKET enklare. Vissa andra saker har också blivit enklare och bättre...vuxengrejer...skriver inte mera om det, men helt klart en fördel på det området också :)

 

Nu till något helt annat. Vi har bestämt oss för att ta ett fadderbarn i Kambodja. Min en bekant är där och jobbar nu och hon har lagt upp många bilder därifrån. Härom dagen skrev hon att några av barnen ännu saknar fadder och att man med 280 € kan bidra till så mycket för ett barn. Har funderat på detta redan en längre tid, men när jag såg en flicka på ett av fotona så fastnade jag direkt, så söt...kände bara att jag vill göra något för denna tjej. Hon hade ingen fadder ännu och hon blev tagen när hon hörde att vi vill bli hennes faddrar. Har haft henne i tankarna nu och det känns bra.

Flickan heter Sreyvin Chheng och ser ut såhär

 

 

...snart snart...

Idag är det Tisdag, gubben har jag på andra sidan potten där han försöker lära sig nåt av svenskarna. Jag är ännu sjukskriven men har varit och hjälpt till hos korna lite denhär veckan. På fredag börjar jag jobba som vanligt igen, ska bli roligt att komma igång igen!

Har påbörjat vårstädningen, förra veckan förde jag MASSOR med kläder till Drängstugan i Purmo, och idag hade jag bilen (vi har stor bil) fullpackad med "kasta bort grejer" som jag förde till Ekorosk, det är så befriande att göra sig av med skräp som bara står och tar plats. Nu finns det igen mera utrymme.

Vi har ett litet dilemma här hos oss, Moa behöver snart få eget rum. Märker varje dag att hon behöver lite egen tid, nånstans där hon får vara för sig själv utan att Alice ständigt hänger på henne. Hon har ju sin högsäng som är STOR, 140 cm bred och dit brukar hon krypa upp då hon vill vara ifred, men Alice kan ju klättra dit hon också så världens bästa lösning är det inte. Vi har då ett kontor där jag sitter just nu, som ska bli Moas rum...dilemmat är då...vart flyttar vi kontoret, har bollat från och till med olika lösningar, men eftersom vi gärna vill ha åtminstone datorn och de viktigaste papprena här upp, inte i källaren så fick jag en idée.

Här uppe har vi en rätt så stor städskrubb, ett litet rum utan fönster. Det ligger alldeles bredvid vårt sovrum, vi har även planerat att förnya alla garderober och där kom idén. Jag tänkte att det vore mysigt att göra om skrubben till en walk in closet, måla om den i nån passande färg, ny inredning och en heltäckande golvmatta, några speglar...etc...jag kunde få till det riktigt bra! Då kunde vi riva ut klädskåpen i vårt sovrum och göra ett långt bord där vi kunde ha datorn och de viktigaste papprena. Å skåpen kan vi i sin tur använda nån annanstans.

Mycket jobb innan dock, städskrubben måste ju för det första tömmas, och de grejerna måste ner i rummet mellan varma delen och garaget, där är det väldigt opraktiskt just nu, så då måste det byggas hyllor där, och för att kunna göra det måste grejerna där bort en stund i allafall...ser ni ekorrhjulet som snurrar? Det gör jag, hohho...nåjaa...bästa vore väl att börja i mellanrummet...fick bort en hel del där redan idag i o m Ekoroskbesöket :) Sen när där finns hyllor, så går det att tömma städskrubben...och då kan det roliga börja...nu är det bara en sak kvar att göra i min planering...berätta för Björn...det är den svåraste delen av projektet!

Vad gäller min GBP så börjar det gå riktigt bra nu, jag fick för några dagar sen uppleva hur det känns när jag ätit för mycket, det var minsann inte roligt! Jag drack en smoothie runt 16 tiden, 2 dl...hade också under dagen druckit mineralvatten, vet inte vilken av dem som var orsaken till att det kändes som att maten var ända upp i gomanet på mig men fick inte i mig nåt mer på hela kvällen. Gick och lade mig i hopp om att det skulle bli bättre men NOPE, värre blev det...när kl var typ 1 på natten och jag inte sovit en blund så bestämde jag mig att kräkas upp allt det där som var extra, det var inte mycket men lättnaden var enorm, inga problem efteråt alls. Nu vet jag hur det där känns, tänker inte göra om det! Har itöver dendär incidenten hittat en bra balans i mina matrutiner, och hittills verkar det fungera bra. Tar inte så mycket värkmedicin mera och dagarna flyter ändå på bra. Mina fingrar har blivit så smala, ringarna snurrar :) och byxorna blir lite större för varje dag...tänk vad mycket jag har att se fram emot! Känner mig dessutom piggare och har en iver inom mig att börja träna och fixa på med allt möjligt. Längtan efter varmare väder är stor, men tiden går snabbt, så innan vi vet det är våren här! Minns att ifjol krattade jag gräsmattan i februari...ser inte ut att bli så i år :)

Nuläget

Nåjaa alla...ni har ju kanske följt mina statusar på FB och förstått att jag har genomgått en operation.

 

Det hela började i september när min mammaledighet var på slutrakan, jag hade jobbat en del under sommaren och märkte genast att mina höfter inte orkade, jag fick ont. Jag kontaktade arbetshälsovården.

Visade sig att jag hade väldigt överspända muskler och att jag behövde stretcha varje dag, sagt och gjort...och det gav resultat MEN, problemet kvarstod...varför får jag överspända muskler, svaret är ÖVERVIKT, min kropp orkade inte längre med min övervikt och sen senare under hösten fick jag diagnosen diabets typ 2, i och med detta så fick jag en läkare att skriva remiss för en Gastric Bypass operation.

Jag har bantat från och till i 18 år räknade jag ut, provat på allt. Första gången var jag i en grupp som kallades Tajta Tjejer, vilket var helt fel namn för ingen av oss där var tajta...då var jag 14 år! Sen provade jag viktväktarna...vilket blev till ingenting. Har provat PT och eget kostprogram, GI, LCHF, Nutrilett, Xtra Vagansa, Cambridge...you name it, ALLT och varje gång har det funkat...men sen har kilona kommit tillbaka and then some...det är som att kroppen känner igen när man har bantat tillräckligt många gånger, då slår den tillbaks och lägger på lite extra för att vara på säkra sidan.

 

Sen blev jag gravid med Moa, då gick jag upp nästan 30 kilo...jag fick graviditetsdiabets och då lovade jag mig själv att jag ALDRIG mer skulle gå upp så mycket under en graviditet. Jag har genomgått tre graviditeter (med graviditetsdiabetes) och bara den första gick jag upp med, Alice och Nadja gick jag ner med men aldrig under siffran som jag alltid stannade på...det fanns en gräns och när jag kom till den då var det stop...då ville inte min kropp gå ner mer :(

Hur många nätter jag gråtit över min övervikt, hur många gånger har jag inte förbannat mig själv i omklädningsrummen, jag har hatat att vara med på gymnastiken för att alla andra flickor var så fina, och jag vara bara fet å ful. Jag har verkligen haft det väldigt jobbigt mentalt, inget jag har visat utåt men när man är ensam...tex i bilen när man varit å handlat å sitter å äter en chokostång för att man är så äcklad av sig själv, när man vet vad som är rätt men inte har någon ork what so ever, när man kommit till gränsen då man helt enkelt inte orkar genomgå ännu en diet...jaa...när man nått botten...då är det jobbigt, tungt och nästan omöjligt att se sig själv som fin.

Jag har haft lyckan att ändå hitta mig en man, han älskar mig så som jag är och min övervikt har inte gett problem vad gäller att få barn. Vi har nu tre underbara döttrar och NU känner jag att det är min tur. Jag är en mycket trött mamma, jag har ingen ork att leka med barnen, jag skulle gärna göra hälsofrämjande aktiviteter med dem som tex simma, skida, skrinna, leka i snön, sparka fotboll osv...men med min mage och klumpiga lår å en bakända som väger hur mycket som helst så har jag inte orkat, konditionen på noll, den var lite bättre ett tag...men så kom höftproblemet...så fort jag ansträngde mig hade jag ont i 1-8 veckor...nå, ni förstår säkert att jag då hellre var ogjort! När höften var som sjukast kunde jag knappt ta mig från köket till soffan, ännu mindre utföra ett bra jobb hos korna. Det påverkade allt, mitt humör blev uselt och jag skrek å ropade åt min familj utan anledning...för att jag var SÅ TRÖTT, inne i kroppen och framförallt i huvudet. Min hjärna orkade inte må sådär längre.

Jag förklarade för läkaren som gav mig remissen att jag mår jätte dåligt över detta, att jag inte känner mig som den 32 åriga mamma jag vill och borde vara. Jag vill kunna orka med jobb och hushåll å ända ha ork kvar att vara en bra mamma och fru. Jag berättade om min bantningshistoria och mitt BMi var 36, alltså inte tillräckligt för att få en Gastric Bypass OM jag inte hade haft diabetes typ 2. I och med den diagnosen så gick remissen igenom och i november 2014 var jag på min första undersökning till Vasa. Då lovade man att min operation skulle bli i mars-april 2015.

Innan operationen skulle jag gå ner 8 kilo och under fyra veckors tid dricka Nutrilett soppor och äta 500 gr vattenbaserade grönsaker samt 150 gr protein. Nåjaa, med detta i bakfickan firade vi jul och jag åt gott :)

 

31.12.2014 fick jag brev från VCS, min operation var inbokad till den 28 januari...WHAT??? och jag skulle vara fyra veckor på soppor innan, det var exakt fyra veckor till den dagen så 1.1.2015 började jag med Nutrilett soppor. Jag hade lovat mig själv att aldrig mera banta med soppor, men i detta syfte gick det bra. Efter 2 veckor på soppor ringde de från VCS och ville flytta på min operation, oj neej tänkte jag...ännu längre på soppor, usch! MEN så var inte fallet, istället ville de tidigarelägga min operation till 21 januari, alltså skulle det bara bli tre hela veckor på soppor...jag blev såklart orolig att jag inte skulle gå ner mina 8 kilon! Samma dag som de ringde angående detta så fick jag en antibiotikakur för jag hade luftrörskatarr, detta var också oroande. Jag var rädd att spirometrin inte skulle gå igenom, det är när de testar andningen och lungornas kapacitet.

På måndag för en vecka sen exakt idag körde jag till VCS för undersökning på pre-operativa avdelningen. De tog massor med blodprov, EKG och så SPIROMETRIN, jag var så nervös...men vet ni, jag har UTMÄRKTA lungor och väldigt bra teknik och kapacitet! De tar ett medeltal av tre inandningar och utandningar, mina tre kurvor var identiska...vilket de påstod är väldans ovanligt :)

 

Alla prov visade Good to GO! Mikael Victorzon som var min läkare och han som utförde operationen föreslog en annan variant av operation åt mig, när man helt enkelt bara tar bort 2/3 av magsäcken, men i o m att operationen var på onsdag kände jag att jag inte kunde ställa om min hjärna efter allt jag läst och förberett mig på...så vi höll kvar vid GBP. Så onsdag morgon 21.1 hämtade en taxi mig 07.15, och körde mig till sjukhuset i Vasa. Kl 09.00 fick jag direktiv om hur det skulle gå till, jag fick byta om till de fulaste kläderna någonsin, stödtrumpor och mommotrosor och hela faderullan, och 09.45 togs jag in i operationssalen. Där fick jag lägga mig på operationsbordet, en man lag luftkuddar kring mina ben som pumpade för att hålla blodtrycket igång och minska risken för blodpropp. En sjuksköterska lag fast min högra arm och en annan min vänstra, hon lag även in kanylen. Jag tyckte de hade iskalla händer, kunde inte förstå hur de kan arbeta med så kalla händer! Sen kom anestesiläkaren in och frågade lite om värkmediciner och hur jag reagerar på olika sådana, sjuksköterskan kom med en spruta med nån vit mönjö i, sa godnatt och började lägga in mönjön i kanylen...å då var det GODNATT!

När jag vaknade upp hade jag inte den blekaste aning om var jag var, vad som hade hänt och kunde inte begripa varför vi hade på så mycket lampor! Allt klarnade såklart efter en stund. Ont hade jag, riktigt ont upp i magen. Jag fick flera omgångar värkmedicin innan jag slutligen kunde stiga upp och efter det togs jag till avdelning T3 där jag skulle spendera kommande dygnet. Jag var helt borta hela dagen, jag hade ringt Björn och sagt att allt gått bra, men jag hade inget egentligt minne av det, men såg ju på telefonen att jag ringt. Skickade några sms också, men ännu på kvällen 12 timmar efter operationen när jag ringde Björn kände jag att jag inte kunde prata länge och inte med barnen, jag var så suddig på nåt vis och jätte trött. Luftkuddarna pumpade på till kl 3 på natten, det var så skönt när de togs bort.

Nästa dag fick jag börja äta lite smått, bara flytande. Och så fick jag prata med Victorzon, och kl 14 kom taxin och förde mig hem. Första dagarna har varit en pina, och jag är oerhört tacksam över värkmedicinen, Björn har varit mycket förstående och jag har fått vila så mycket som jag har behövt. Idag måndag 26.1 har jag känt mig bättre, vågade köra bil och så var vi och handlade till prisma, Björn hade jag med som bärhjälp:) Har inte behövt ligga ner så mycket idag och det känns bra, känns som att det går framåt. Har gått ner 3,5 kilo sen i onsdags och börjar få lite kontroll på ätandet, vilket inte är mycket kan jag säga. ca 1 dl var tredje timme...men det är ändå mat inte Nutrilett, än fast det är i flytande form....ÄNNU!

 

Jag är väldigt glad över operationen och jag ser fram emot resultatet...att få träffa MIG, den jag egentligen är...en normalviktig 32 årig trebarns mor med ett stort intresse av mode och make up, som orkar ha roligt med sina barn :)

 

Så, nu ska jag ta mina fem hål i magen och umgås med FAMILJEN!  

Uppdateringsinlägg...

Ojoj kära nån, har inte skrivit på bloggen sen i vårast...fy på mig! Jag bjuder på några bilder för att uppdatera bloggen lite:) sen skriver jag ett separat inlägg om vad som sker just nu!

Vi var på sommarsemester till Stockholm, Skansen och till härliga Gotland i Juli :)

  



 

        I Augusti började Moa i förskolan och Alice i dagis :)



                                            

                                                    Alice fyllde 3 år 31.10.2014 Rainbow Dash tårta var högst på önskelistan!



 

 

Vi förbereder julen

 

Nadja blev 1 år 4.12.2014
 

Jag och Björn upplever jultorgen och vackra sevärdheter i Prag straxt innan jul.

 

Julen firades med familjerna.
 

Vintern när den är som bäst!