Tiden går snabbt...

Jaa...visst går den snabbt, oberoende om man har roligt eller inte, om man har glädje eller sorg.

Idag tänder vi ljus för Camilla som för en månad sen så hastigt togs ifrån oss, varför just hon måste gå tillbaks till sitt änglahem kan jag inte förstå, varför hennes barn och man skulle hamna i denna situation, att inte få ha sin kära mamma och fru hos sig. Man kan nog aldrig förstå livets branta svängar. Jag har många gånger undrat över denna GUD, vem är han egentligen? Mer och mer har jag börjat tro att det inte kan få vara så att endast EN person ska kunna bestämma vem som får vara kvar här och vem som inte får det. Jag TROR på änglarna, de är fina, ärliga och skyddar oss...de tar hand om de nya änglarna som återvänder till sitt änglahem. Visar dem hur det är att åter vara ängel...för vi är nog bara till låns. Alla är vi änglar...men på jorden är vi sårbara och plötsligt kan vi ryckas ifrån jordelivet för att återvända hem. Men att GUD ska vara den som bestämmer...det tror jag inte...det vill jag inte tro! OM han finns och OM han bestämmer så tycker jag att han gör många dåliga val och kan inte acceptera vissa av dem. Nån tycker säkert att jag är en idiot då jag skriver såhär...men det e så jag känner. Moa går på dagis och dagklubben och där lär hon sig om Gud och Jesus och Änglarna. Det är bra, visst?! När hon berättar om vad de lär sig så brukar jag lyssna, men säger inte min egen åsikt. Jag vill att hon ska skapa sig en egen uppfattning, och inte påverkas av mina funderingar. Alla har vi en personlig tro...min är ÄNGLARNA!

http://www.youtube.com/watch?v=NLlQ28YXlMg

Vad mera...JO, för ca 1 år sen...på Onsdag 31.10 kl 07.00 låg jag på en säng på BB och fick insatt en kateter...det va hämskt tyckte jag då! Visade sig sen att den nog var nödvändig, för inte hade jag gått upp på toaletten det första dygnet efter kjejsarsnittet! Bara några timmar senare kom vår underbara ängel till oss...vår alldeles perfekta Alice. I morgon kväll firar vi henne. Min lilla Alice blir 1 år och jag kan nästan inte fatta att det har gått så snabbt. Under det året har mycket hänt, både på privata och jordbrukssidan. Flera av våra vänner har fått egna små änglar och nån är ännu i väntandets stund. Hälsan har varit sisådär, min SI-led har bråkat något enormt, men nu har den varit bra i snart 1 månad:) På fredag far jag och Björn till Canada. Något jag drömt om så länge jag kan minnas, att få besöka Niagarafallen. Nu är det dags...min tur att få en dröm uppfylld, kan inte tro det....JAG får åka med hjärtat mitt till Toronto...fattar ni hur lycklig jag är?! Att jag kommer att sakna barnen e ju klart, säkert redan innan vi kommit oss ur Finland, men så ska det väl vara! Jag hoppas bara att änglarna följer oss så vi får komma tillbaks till våra små prinsessor.

I fredags...alltså den 26.10.12 kom snön, i massor...25 cm på bara några timmar. Landskapet färgades vitt och med ens så kändes allt mycket ljusare och den mörka sorgliga hösten kändes mera avlägsen. Nu började jag se fram emot julen, Moa tog genast fram pulkan och hon och Alice åkte nerför backen och det va såå roligt. Tänk vad lite snö kan åstadkomma, och hur vi alla påverkas av den vita ljusa färgen! Kölden kommer ju med snön och vinterkläder åkte på snabbt som tusan, ändå fryser man, men man vänjer sig väl...lika som man gjort varje vinter hittills.

Hade underbara vänner på besök i helgen, som vi lärde känna när Moa var bara några veckor gammal och hamnade in på sjukhus för RS, där fanns denna familj i samma rum som mig och Moa. Deras lilla tjej, lika gammal som Moa hade oxå RS och tillsammans tog vi oss igenom den tunga instängda veckan och hittade vänner för livet! Nu har vi Alice och de har en liten flicka, och det skiljer endast två veckor på dem:) Önskar att man hade mera tid att umgås, med ALLA vänner...man borde ju ta sig tid att träffas och prata om allt och ingenting, man vet ju aldrig hur länge man får ha kvar sina vänner.

Min goda goda vän Sofia har flyttat till Stockholm, hon känns väldigt långt borta, men ändå är hon mig så nära. Varje dag tänker jag på henne, och på hur mycket hon betyder för mig. Hon har en speciell plats i mitt hjärta, ett alldeles eget litet hörn:)

Alla mina vänner har en plats i mitt härta...ni vet själva vilka ni är:)

Nu ska jag avrunda kvällen med en kopp glögg och pepparkakor!

länge länge sen senast...

Nu e det verkligt länge sen jag skrivit något här på bloggen, har inte haft nån tid eller lust alls. Nu IDAG känner jag att jag måste skriva. Idag e det min sista dag som mammaledig (för denna gång)...kan ju hoppas att det blir ännu 1 gång i allafall:) Känns konstigt men samtidigt helt okej. Har spenderat dagen med att vara till frissan samt lunch på stan och handla en OddMolly scarf till mig själv, jätte mysig sådan! Nåjaa, jag hade även ett efterlängtat telefonsamtal med min läkare. Jag har såå längtat efter att få hjälp med viktnedgången och jag har ju kämpat med den nu i 15 år...fattar ni, 15 år...det e en lång tid att bråka med sina hjärnceller. Hittills har jag följt olika dieter till höger och vänster och i varje diet så finns det grejer man ska å inte ska äta osv...det e det jag menar med att man bråkar med sin hjärna. Man vill så gärna ta lite av det och lite av det men hjärnan ropar NEJ NEJ, samtidigt som en del av den ropar JAG VILL JAG VILL...det är ett ständigt krig där inne och man blir ju tokig...så nu hade jag hoppats att jag kanske hade kunnat få en operation i o m att jag har så besvär med min SI-led och för att risken för diabetes e rätt stor. Men NEJ, mitt BMI är inte tillräckligt högt. Vad jag inte kan förstå är varför BMI:et måste vara så högt för att man ska kunna få en bypass?? Jag anser ju att om man som individ mår dåligt av sin vikt och den faktist ställer till med bekymmer och man har funderat igenom saken och vet vad man ger sig in på borde ha rätt att välja en sån sak själv. Nå, läkaren sa att det med mitt BMI är omöjligt att få en sådan operation, att BMI måste ligga på 45 för att jag ska få den...VARFÖR i hela världen ska man låta sig själv komma upp till BMI 45 om man vill åtgärda problemet redan vid ett lägre och skadligt BMI!!! Jag blev i allafall jätte ledsen över att den möjligheten togs ifrån mig, för det innebär att jag IGEN måste gå igenom kriget i huvudet...men denhär gången tänker jag bara använda sunda förnuftet och äta små portioner med tre timmar emellan...inget diet tjafs denhär gången! Jag hoppas bara att jag kommer att orka genom kampen, det tar ju lång tid att gå ner i vikt på det här sättet och jag e så rädd att mitt tålamod ska ta slut, att jag inte orkar hålla ut tillräckligt länge för att faktist börja få synbara resultat. Vad som skulle vara ännu viktigare är att jag skulle få ner min vikt så att belastningen på höften skulle lätta, så kunde jag jobba normalt och kanske fortsätta med Zumban som jag älskar! Nu har jag trotsat min smärta å gått på zumban för att det e såå roligt, men med facit i hand så är det en plåga dagen efter...inte alltid men för det mesta. Och den senaste tiden har jag inte ens vågat fara på zumba i o m att jag haft väligt ont. vet inte hur jag ska orka...vet faktist inte...men jag mår såå dåligt med mej själv nu så mina val är endast det ena...viktnedgång allena !

Frustrationen då inget ändrar...

Jaa...jag blir inte klok på detta. Jag har motionerat varje dag, varit på vattenjumppa och Zumba, inte ätit nästan nåå kolhydrater alls och lämnat bort sockret...och vågen visar det samma. Måttena har ändrat lite grann upptill. -1cm runt bröstet och -3,5cm i midjan...men inte en millimeter runt höften å låren där det sku behövas allra mest. Sådär e det allti då jag "bantar" jag smalnar av upptill men nertill e det lika brett som alltid...ååååhh!!! Vad gäller att banta så vill jag göra klart att det inte är det jag gör nu, jag ändrar livsstil i hopp om att gå ner till en hälsosam vikt!!! Att måtten ändrar tyder ju på att nåt av fettet har blivit muskelmassa, och muskler väger mer än fett och därför har jag inte gått ner...visst fattar jag det, men jag sku ändå vila att det ändrade på vågen oxå:(

Nåjaa...jag fortsätter att kämpa, nog börjar säkert vikten ge vika snart då oxå!

den nya kosten...

LCHF...är väl kosten alla talar om nu och många även följer så även jag. Har prövat på den tidigare och det funkade, men så gav jag upp...dum som jag var! Nu har jag tagit itu med det igen och har den senaste veckan inte ätit nästan nå kolhydrater alls. Jag har inte gått ner i vikt, och jag känner mej svullen i magen, undrar om det e normalt...nåjaa...ska fortsätta å se om det ändrar när kroppen blir van!

Idag var jag med Björn till Kokkola. Han köpte skidutrustning och jag fick fleece underkläder, riktigt sköna att ha under då man e ut å promenerar. Så då Björn var i skidspåret var jag ut å gick med Alice i vagnen, Moa i pulkan och Ronja bredvid...jätte skönt ute:) Imorgon ska jag spendera en stor del av dagen i fähuset med att tvätta väggar...så det e ganska bra motion i sig...men kanske jag orkar med en promenad på kvällen ändå...kanske jag kunde ta barnen med till mammas å ta en promenad med henne...vi ska se:)

Ikväll e det bastubad och mys som gäller...mys UTAN kolhydrater för min del!!!

Moa 4 år och Alice 11 veckor!

Igår, den 16:e januari fyllde min förstfödda hela 4 år...helt otroligt hur snabbt hon vuxit å blivit en flicka istället för en bebis:) Vi firade henne redan i söndags. Hon fick massor med presenter, en pulka av MOFFA...och det e väldigt viktigt det där att den är av MOFFA!!! En hopfällbar mycket praktisk pall av MOMMO!!! En babar dvd, flera böcker av olika personer. En Pippitröja av FAMMO!!! Kaffekoppen som ska komma från Sofia e mycket omtalad...hon ska ju ha dem sen när hon hittar en pojkvän och flyttar med honom till ett eget hus! Barbiedockorna e i full användning som hon fick av gosiga kusinerna Yasmine, Anjelica och Max. OCH sist men inte minst...eltandborsten...ojojoj va det e roligt att ha en sådan och den va ju från PAPPA!!!!

Underbart hur viktig hon är med just vem som gav henne presenterna, hon förstår liksom inte att pulkan nog var från både mommo och moffa eller tandborsten från både mej och Björn...hehe...gulligt:)




Sen så har vi ju lilla Alice, min lilla skatt som blev hela 11 veckor igår...tänk det...11 veckor, fattar ni hur snabbt tiden går!!! Jag har i flera omgångar provat ha på hennes Me & I kläder men de har varit för stora, och igår när jag provade var de plötsligt alldeles lagom...HURRAAA:D



Mina goa ungar:)

Dålig karaktär!

Jag har haft så dålig karaktär den gågna helgen. Det har blivit snabbmat och godis och kakor och tårta...usch...mår alldeles dåligt då jag tänker på hur jag ställt till det för mej nu igen. Igårkväll var jag å Björn på en föreläsning om Lchf med Bodil Wiklund. Jag fick höra grunderna igen och från och med idag kommer i allafall jag att köra en rätt strikt lchfkost fram till den 24.2, vi ska nämligen på bröllop den 25.2 så den dagen kommer inte att räknas...efteråt tänker jag sikta in mej på en medelstrikt kost...vad det då innebär återstår att se!

Björn vet jag inte hur strikt han kommer att va. Hans problem e ju smörgåsberget på morgon, men om jag bara orkar trycka mej upp ur sängen och tillverka ägg och bacon eller knackisar eller nåt liknande så tror jag nog att han kunde tänka sig att lämna smörgåsarna! Sku va bra för mej själv att äta det oxå istället för turkiska joggin, åtminstone nu när jag ska köra den strikta varianten! Vad gäller Moa, hon äter ju nästan inget på morgonen, och jag tror faktist det beror mest på att hon inte tycker om det som serveras. Hon e inte förtjust i joggi, inte heller i olika flingsorter...MEN hon älskar korv och ägg...så kanske hon oxå sku få i sej nåt om jag bara steg upp och fixade till det!!! Vad gäller turkiska joggin så kunde jag lämna den till frukost och ta den endast då jag har sug efter nåt xtra gott. Då kunde jag ta min joggi med kanel på:)

Igår hade jag gjort köttbullar på salladsbädd med fetaost åt mej och Björn, han var skeptisk må ni tro...mycket!...och frågade var maten är:) Men, när han började äta insåg han att det var gott och han blev ju dessutom mätt...så, inget e omöjligt!

Bodil hade ett recept på ett riktigt LCHF bröd, som jag ska fixa till idag om jag bara hinner. För om det skulle vara nåt jag saknar sen jag slutademed pasta, ris, potatis och bröd...så är det just brödet. Detta bröd var jätte gott och såg ut som bröd...så det skulle jag bra kunna äta av någongång!

Nåjaa...vågen hade ju inte ändrat åt rätta hållet om vi säger som så...men nästa måndag hoppas jag på bättre resultat. Har ju fortfarande lite ont i min tå, som jag så snyggt kickade in i dörrkarmen i fredags...den e rätt blå fortfarande men det börja å ta sig, har i allafall inte varit på nån promenad sen kicken, men idag på eftermiddagen då Moa e på dagklubben ska jag försöka mej på en!

det går bra...

Jag har hållit mej bra ifrån det söta ända sen nyår, med undantag för lördag då jag var på möhippa...men det räknas inte:) Jag har gjort nån typ av motionering VARJE dag, ikväll hade vi vattenjumppa försat gången för denna säsong, tyvärr dök ledaren aldrig upp, men vi jumppade på bäst vi kunde och fick en mjukstart. I måndags var jag på Zumba med Nancy Lindfors. Det va roligt men såå svårt, blir väl lättare för varje gång...hoppas jag:) Tyvärr missar jag nästa måndag då jag å Björn ska på LCHF föreläsning. Jag har inte ätit mycket kolhydrater sen nyår, det kan jag säga och vara stolt över:)

I helgen blir det kalas, då blir Moa 4 år. Jag ska fixa tårta, Rocky roads och muffins, men åt mej kommer där att finnas salt tilltugg...och till andra oxå såklart:)

Utmaningarna finns nog, men hittills har det gått bra och jag tror att det kommer att fortsätta så. Ser som bäst på biggest looser sverige...och om inte förr så då får man motivationen att verkligen ta itu med problemet...tänk om det sku ta mej 9 minuter att gå 500 meter...nää...dit vill jag inte!