Snart e det helg och med den kommer lilla jul och 1a advent. På fredagkväll ska vi på julfest till Pavis, så till vida att vi inte e på BB...skulle inte göra mig nåt om det andra alternativet skulle bli aktuellt. Börjar bli lite jobbigt detta väntandet, eller mycket jobbigt. Visst, beräknat e den 10.12 men jag orkar inte vänta mera, magen e hård och jag e ständigt kissnödig. Jag menar, hur roligt är det att gå på toaletten och i samma sekund man kommer därifrån e man kissnödig igen!
Hemmet börjar vara i skick. Storstädningen börjar vara klar. Har kontoret kvar och har tydligen en väldig ångest att ta itu med det...men har faktist fixat det mesta där också, ska dammsuga och torka damm och få upp stjärnan i fönstret så får det duga. Igår fick jag ÄNTLIGEN fixat sängklädshopen som väntat på mig i vad som känns en evighet, nu e den manglad och ikväll åker de alla in i sängklädsskåpet...och ni kan inte tro hur mycket utrymme vi plötsligt har i tvättstugan...vi har faktist en väldans fin bänk där och det e riktigt roligt att se den för omväxlings skull...tilläggas bör att jag har otroligt mycket sängkläder och skåpet där de ska va var tomt!
Nu kommer hjärtat in och vi ska käka makaronilåda...C U
onsdag 27 november 2013
lördag 16 november 2013
I väntans tider...
Jaa, vi går i väntans tider i flera meningar, JULEN e på kommande, det e nog favoritsäsongen på hela året för min del, allt e så fint och mysigt på nåt vis. I år hoppas jag att väntans tider vad beträffar bebisen är över innan jul och att vi då får njuta av vår nya lilla familjemedlem.
Mitt senaste blogginlägg var ju ganska så deprimerande, men nu känns allt bättre. Var nog väldans nere då just.
Jag å Björn hade en dag på tumis i Kokkola förra fredagen och det var mycket trevligt. Vi handlade oss en TV och vi var helt överens om vilken vi ville ha, Björn fick äntligen lite nya kläder och vi åt gott på Pedrinas, Jag hade ingen större lust att handla kläder till mig själv, men ett smycke hittade jag och så blev det lite julgransdekorationer. Jag ÄLSKAR julgransprydnader, speciellt sånadär lite speciella. Beställde idag på Pefect Home 4 st glasprydnader med fåglar på, väldigt fina. Ifjol när vi var till Canada så hittade jag (redan innan vi åkte från Hesa) på Stockmann fina och speciella prydnader till granen som jag inte kunde motstå, så de fick följa med till Canada en sväng, men nog gjorde de sig fina i granen sen. I år har jag handlat lite mera färggranna prydnader...mot det rosa hållet. Har hållit mig till vitt och silver de senaste åren, men jag tror flickorna skulle gilla lite färg...speciellt om det e rosa:)
Lilla julgranen e ju snart aktuell och vi brukar alltid söka en i skogen, men i år e jag väldigt sugen på att köpa en vit liten gran...får se hur det blir.
Väntar så på att få börja dekorera å pynta till julen, Oriental lyktan jag beställde idag, också den från Perfect Home och änglarna som också är därifrån borde ju komma inom två veckor, så DÅ börjar jag...om jag fortfarande e hemma å inte på BB. Blir nog att få upp gardin och sånt rätt snart så jag hinner innan bebisen bestämmer sig för att komma.
Vår hund Ronja har nåt fel. Hon kliar sig så pälsen kommer bort och huden blöder. På benen och under magen. Bakbenen biter hon i, hemskt att se på henne då man inte kan få henne att sluta. Först trodde veterinären att hon har veteallergi så vi böt till allergimat och antibiotika samt kortisonkur har hon fått nu i över tio dagar, men ingen förbättring :( Så igår hämtade vi "skabbmedicin" Stronghold åt henne å ska se ifall det hjälper, lär ska finnas skabbrävar här i trakten å Ronja e rätt så ofta i skogen på promenader. Om det inte är det så är det antagligen neurologiskt å då går det väl kanske inte att göra så mycket:( Hon börjar bli gammal såklart, 7 år är hon nu och medelåldern på sådär stora hundar e 8 år...men vi har haft tur...utöver vaccinationer har vi varit tvungna att besöka veterinär två gånger, en gång hämtade vi dagen efter piller och så nu...så hon har fått må bra alla år. Håller tummarna att Stronghold ska hjälpa henne.
Nu ska jag googla lite på julprydnader, man vet aldrig vilka tips man kan komma över:) Ikväll blir det lugnt och skönt här och imorgon får jag besök att fina vännen Sofia.
Hunger Games har premiär på bio nästa vecka, hoppas jag hinner å se den så länge bebisen ännu är i magen:)
Mitt senaste blogginlägg var ju ganska så deprimerande, men nu känns allt bättre. Var nog väldans nere då just.
Jag å Björn hade en dag på tumis i Kokkola förra fredagen och det var mycket trevligt. Vi handlade oss en TV och vi var helt överens om vilken vi ville ha, Björn fick äntligen lite nya kläder och vi åt gott på Pedrinas, Jag hade ingen större lust att handla kläder till mig själv, men ett smycke hittade jag och så blev det lite julgransdekorationer. Jag ÄLSKAR julgransprydnader, speciellt sånadär lite speciella. Beställde idag på Pefect Home 4 st glasprydnader med fåglar på, väldigt fina. Ifjol när vi var till Canada så hittade jag (redan innan vi åkte från Hesa) på Stockmann fina och speciella prydnader till granen som jag inte kunde motstå, så de fick följa med till Canada en sväng, men nog gjorde de sig fina i granen sen. I år har jag handlat lite mera färggranna prydnader...mot det rosa hållet. Har hållit mig till vitt och silver de senaste åren, men jag tror flickorna skulle gilla lite färg...speciellt om det e rosa:)
Lilla julgranen e ju snart aktuell och vi brukar alltid söka en i skogen, men i år e jag väldigt sugen på att köpa en vit liten gran...får se hur det blir.
Väntar så på att få börja dekorera å pynta till julen, Oriental lyktan jag beställde idag, också den från Perfect Home och änglarna som också är därifrån borde ju komma inom två veckor, så DÅ börjar jag...om jag fortfarande e hemma å inte på BB. Blir nog att få upp gardin och sånt rätt snart så jag hinner innan bebisen bestämmer sig för att komma.
Vår hund Ronja har nåt fel. Hon kliar sig så pälsen kommer bort och huden blöder. På benen och under magen. Bakbenen biter hon i, hemskt att se på henne då man inte kan få henne att sluta. Först trodde veterinären att hon har veteallergi så vi böt till allergimat och antibiotika samt kortisonkur har hon fått nu i över tio dagar, men ingen förbättring :( Så igår hämtade vi "skabbmedicin" Stronghold åt henne å ska se ifall det hjälper, lär ska finnas skabbrävar här i trakten å Ronja e rätt så ofta i skogen på promenader. Om det inte är det så är det antagligen neurologiskt å då går det väl kanske inte att göra så mycket:( Hon börjar bli gammal såklart, 7 år är hon nu och medelåldern på sådär stora hundar e 8 år...men vi har haft tur...utöver vaccinationer har vi varit tvungna att besöka veterinär två gånger, en gång hämtade vi dagen efter piller och så nu...så hon har fått må bra alla år. Håller tummarna att Stronghold ska hjälpa henne.
Nu ska jag googla lite på julprydnader, man vet aldrig vilka tips man kan komma över:) Ikväll blir det lugnt och skönt här och imorgon får jag besök att fina vännen Sofia.
Hunger Games har premiär på bio nästa vecka, hoppas jag hinner å se den så länge bebisen ännu är i magen:)
måndag 4 november 2013
Åren går...
Jaa, de gör ju det. 2006 träffade jag Björn, kände mig som världens lyckligaste. Jag gav mig in på ett område jag aldrig hade tänkt ge mig in på, nämligen jordbruk. Kärleken har en förmåga att ändra på människor, eller i alla fall ändrade den på mig. Jag hade hittat platsen där jag vill vara, resten av mitt liv.
2008 kom Moa, oplanerat till världen:) Och lyckan jag kände då jag träffade Björn kändes plötslig liten i jämförelse, att få ha Moa OCH Björn var ju alldeles underbart.
2010, kom då dagen när vi ingick äktenskap, vilken dag det var. Lyckan var total...igen en gång.
Efter ca 1,5 år kom Alice, busungen vår. Sprudlande och full av energi, så älskad av oss alla här hemma. Moa å hon är så gosiga med varandra, visst slåss de å bråkar ibland, men e den ena ledsen så är den andra också ledsen...ingen av dem vill att den andra ska vara ledsen...och däri ser man lyckan att ha ett syskon. Kärleken är det starkaste bandet man har, och i en familj finns det massor.
Alice har nu fyllt två år och jag känner mig lyckligt lottad som får ha två fina och friska flickor.
Trots allt jag har att vara tacksam för så känner jag ändå att det jag kände när jag träffade fadern till mina barn år 2006 inte finns kvar längre, inte på samma sätt i alla fall. Undrar om jag tappat bort mig själv nånstans i allt som hänt. Företaget, barnen, äktenskapet...jag vet inte...men känner inte riktigt igen mig själv. Vart har kvinnan som var så stark och stod på sig tagit vägen?
Snart kommer vi att få vårt tredje barn, som borde vara en flicka enligt ultrat, men glädjen...var e den? Varför är jag så ledsen och varför e allt så tungt? Jag vill saker, som inte går att genomföra...än fast det egentligen borde vara så enkelt. Materiella ting känns som nåt väldigt viktigt just nu, att jag trivs i min omgivning, men det finns liksom inte där, vet inte hur jag ska göra. Varför kan jag bara inte vara nöjd så som det är? Vet inte vad jag håller på med, vet inte vem jag är:( Känner mig så ensam i hur jag mår...och min stora kärlek förstår inte, vilket gör att lyckan är borta...just nu i alla fall. Vill så gärna ändra på den här känslan, men HUR?
Det har varit ett jobbigt år, olika problem med korna, som jag känner att har varit på mitt ansvar. Alice är väldigt krävande, har först nu en vecka innan hon fyllde två år börjat sova hela nätter, många saker jag skulle vilja göra med hemmet men vi kommer inte överens.
Och, bebisen! Jag var inte beredd på att få en bebis redan, å nu är det snart dags. I 9 månader har jag knappt tänkt på nåt annat än att jag inte vill gå upp i vikt, och jag har inte gjort det heller...men det e tungt det också. Skulle väldigt gärna äta vad som helst och när som helst, men alltid är det med dåligt samvete jag äter det där förbjudna. Snart borde ju graviditetsdiabetesen försvinna, men då har jag istället en liten bebis...och jag oroar mig för att jag inte kommer att känna samma lycka som de två tidigare gångerna. Julen knackar snart på, och det vi tänkt inskaffa till familjen ställer bara till med problem, så jag undrar om det inte vore enklast att bara strunta i det.
Summa sumarum, Lyckan finns där kärleken finns...men ibland är den svår att hålla tag i, det e inte guld å gröna skogar...man måste kämpa för att orka hålla den vid liv!
2008 kom Moa, oplanerat till världen:) Och lyckan jag kände då jag träffade Björn kändes plötslig liten i jämförelse, att få ha Moa OCH Björn var ju alldeles underbart.
2010, kom då dagen när vi ingick äktenskap, vilken dag det var. Lyckan var total...igen en gång.
Efter ca 1,5 år kom Alice, busungen vår. Sprudlande och full av energi, så älskad av oss alla här hemma. Moa å hon är så gosiga med varandra, visst slåss de å bråkar ibland, men e den ena ledsen så är den andra också ledsen...ingen av dem vill att den andra ska vara ledsen...och däri ser man lyckan att ha ett syskon. Kärleken är det starkaste bandet man har, och i en familj finns det massor.
Alice har nu fyllt två år och jag känner mig lyckligt lottad som får ha två fina och friska flickor.
Trots allt jag har att vara tacksam för så känner jag ändå att det jag kände när jag träffade fadern till mina barn år 2006 inte finns kvar längre, inte på samma sätt i alla fall. Undrar om jag tappat bort mig själv nånstans i allt som hänt. Företaget, barnen, äktenskapet...jag vet inte...men känner inte riktigt igen mig själv. Vart har kvinnan som var så stark och stod på sig tagit vägen?
Snart kommer vi att få vårt tredje barn, som borde vara en flicka enligt ultrat, men glädjen...var e den? Varför är jag så ledsen och varför e allt så tungt? Jag vill saker, som inte går att genomföra...än fast det egentligen borde vara så enkelt. Materiella ting känns som nåt väldigt viktigt just nu, att jag trivs i min omgivning, men det finns liksom inte där, vet inte hur jag ska göra. Varför kan jag bara inte vara nöjd så som det är? Vet inte vad jag håller på med, vet inte vem jag är:( Känner mig så ensam i hur jag mår...och min stora kärlek förstår inte, vilket gör att lyckan är borta...just nu i alla fall. Vill så gärna ändra på den här känslan, men HUR?
Det har varit ett jobbigt år, olika problem med korna, som jag känner att har varit på mitt ansvar. Alice är väldigt krävande, har först nu en vecka innan hon fyllde två år börjat sova hela nätter, många saker jag skulle vilja göra med hemmet men vi kommer inte överens.
Och, bebisen! Jag var inte beredd på att få en bebis redan, å nu är det snart dags. I 9 månader har jag knappt tänkt på nåt annat än att jag inte vill gå upp i vikt, och jag har inte gjort det heller...men det e tungt det också. Skulle väldigt gärna äta vad som helst och när som helst, men alltid är det med dåligt samvete jag äter det där förbjudna. Snart borde ju graviditetsdiabetesen försvinna, men då har jag istället en liten bebis...och jag oroar mig för att jag inte kommer att känna samma lycka som de två tidigare gångerna. Julen knackar snart på, och det vi tänkt inskaffa till familjen ställer bara till med problem, så jag undrar om det inte vore enklast att bara strunta i det.
Summa sumarum, Lyckan finns där kärleken finns...men ibland är den svår att hålla tag i, det e inte guld å gröna skogar...man måste kämpa för att orka hålla den vid liv!
 |
| Alice ÄLSKAR Nalle Puh, speciellt lilla Nasse...så hennes tårta var en självklarhet. Ljusen bllåste hon ut hur lätt som helst:) Visst är hon söt våran busfröken! |
måndag 29 oktober 2012
Tiden går snabbt...
Jaa...visst går den snabbt, oberoende om man har roligt eller inte, om man har glädje eller sorg.
Idag tänder vi ljus för Camilla som för en månad sen så hastigt togs ifrån oss, varför just hon måste gå tillbaks till sitt änglahem kan jag inte förstå, varför hennes barn och man skulle hamna i denna situation, att inte få ha sin kära mamma och fru hos sig. Man kan nog aldrig förstå livets branta svängar. Jag har många gånger undrat över denna GUD, vem är han egentligen? Mer och mer har jag börjat tro att det inte kan få vara så att endast EN person ska kunna bestämma vem som får vara kvar här och vem som inte får det. Jag TROR på änglarna, de är fina, ärliga och skyddar oss...de tar hand om de nya änglarna som återvänder till sitt änglahem. Visar dem hur det är att åter vara ängel...för vi är nog bara till låns. Alla är vi änglar...men på jorden är vi sårbara och plötsligt kan vi ryckas ifrån jordelivet för att återvända hem. Men att GUD ska vara den som bestämmer...det tror jag inte...det vill jag inte tro! OM han finns och OM han bestämmer så tycker jag att han gör många dåliga val och kan inte acceptera vissa av dem. Nån tycker säkert att jag är en idiot då jag skriver såhär...men det e så jag känner. Moa går på dagis och dagklubben och där lär hon sig om Gud och Jesus och Änglarna. Det är bra, visst?! När hon berättar om vad de lär sig så brukar jag lyssna, men säger inte min egen åsikt. Jag vill att hon ska skapa sig en egen uppfattning, och inte påverkas av mina funderingar. Alla har vi en personlig tro...min är ÄNGLARNA!
http://www.youtube.com/watch?v=NLlQ28YXlMg
Vad mera...JO, för ca 1 år sen...på Onsdag 31.10 kl 07.00 låg jag på en säng på BB och fick insatt en kateter...det va hämskt tyckte jag då! Visade sig sen att den nog var nödvändig, för inte hade jag gått upp på toaletten det första dygnet efter kjejsarsnittet! Bara några timmar senare kom vår underbara ängel till oss...vår alldeles perfekta Alice. I morgon kväll firar vi henne. Min lilla Alice blir 1 år och jag kan nästan inte fatta att det har gått så snabbt. Under det året har mycket hänt, både på privata och jordbrukssidan. Flera av våra vänner har fått egna små änglar och nån är ännu i väntandets stund. Hälsan har varit sisådär, min SI-led har bråkat något enormt, men nu har den varit bra i snart 1 månad:) På fredag far jag och Björn till Canada. Något jag drömt om så länge jag kan minnas, att få besöka Niagarafallen. Nu är det dags...min tur att få en dröm uppfylld, kan inte tro det....JAG får åka med hjärtat mitt till Toronto...fattar ni hur lycklig jag är?! Att jag kommer att sakna barnen e ju klart, säkert redan innan vi kommit oss ur Finland, men så ska det väl vara! Jag hoppas bara att änglarna följer oss så vi får komma tillbaks till våra små prinsessor.
I fredags...alltså den 26.10.12 kom snön, i massor...25 cm på bara några timmar. Landskapet färgades vitt och med ens så kändes allt mycket ljusare och den mörka sorgliga hösten kändes mera avlägsen. Nu började jag se fram emot julen, Moa tog genast fram pulkan och hon och Alice åkte nerför backen och det va såå roligt. Tänk vad lite snö kan åstadkomma, och hur vi alla påverkas av den vita ljusa färgen! Kölden kommer ju med snön och vinterkläder åkte på snabbt som tusan, ändå fryser man, men man vänjer sig väl...lika som man gjort varje vinter hittills.
Hade underbara vänner på besök i helgen, som vi lärde känna när Moa var bara några veckor gammal och hamnade in på sjukhus för RS, där fanns denna familj i samma rum som mig och Moa. Deras lilla tjej, lika gammal som Moa hade oxå RS och tillsammans tog vi oss igenom den tunga instängda veckan och hittade vänner för livet! Nu har vi Alice och de har en liten flicka, och det skiljer endast två veckor på dem:) Önskar att man hade mera tid att umgås, med ALLA vänner...man borde ju ta sig tid att träffas och prata om allt och ingenting, man vet ju aldrig hur länge man får ha kvar sina vänner.
Min goda goda vän Sofia har flyttat till Stockholm, hon känns väldigt långt borta, men ändå är hon mig så nära. Varje dag tänker jag på henne, och på hur mycket hon betyder för mig. Hon har en speciell plats i mitt hjärta, ett alldeles eget litet hörn:)
Alla mina vänner har en plats i mitt härta...ni vet själva vilka ni är:)
Nu ska jag avrunda kvällen med en kopp glögg och pepparkakor!
Idag tänder vi ljus för Camilla som för en månad sen så hastigt togs ifrån oss, varför just hon måste gå tillbaks till sitt änglahem kan jag inte förstå, varför hennes barn och man skulle hamna i denna situation, att inte få ha sin kära mamma och fru hos sig. Man kan nog aldrig förstå livets branta svängar. Jag har många gånger undrat över denna GUD, vem är han egentligen? Mer och mer har jag börjat tro att det inte kan få vara så att endast EN person ska kunna bestämma vem som får vara kvar här och vem som inte får det. Jag TROR på änglarna, de är fina, ärliga och skyddar oss...de tar hand om de nya änglarna som återvänder till sitt änglahem. Visar dem hur det är att åter vara ängel...för vi är nog bara till låns. Alla är vi änglar...men på jorden är vi sårbara och plötsligt kan vi ryckas ifrån jordelivet för att återvända hem. Men att GUD ska vara den som bestämmer...det tror jag inte...det vill jag inte tro! OM han finns och OM han bestämmer så tycker jag att han gör många dåliga val och kan inte acceptera vissa av dem. Nån tycker säkert att jag är en idiot då jag skriver såhär...men det e så jag känner. Moa går på dagis och dagklubben och där lär hon sig om Gud och Jesus och Änglarna. Det är bra, visst?! När hon berättar om vad de lär sig så brukar jag lyssna, men säger inte min egen åsikt. Jag vill att hon ska skapa sig en egen uppfattning, och inte påverkas av mina funderingar. Alla har vi en personlig tro...min är ÄNGLARNA!
http://www.youtube.com/watch?v=NLlQ28YXlMg
Vad mera...JO, för ca 1 år sen...på Onsdag 31.10 kl 07.00 låg jag på en säng på BB och fick insatt en kateter...det va hämskt tyckte jag då! Visade sig sen att den nog var nödvändig, för inte hade jag gått upp på toaletten det första dygnet efter kjejsarsnittet! Bara några timmar senare kom vår underbara ängel till oss...vår alldeles perfekta Alice. I morgon kväll firar vi henne. Min lilla Alice blir 1 år och jag kan nästan inte fatta att det har gått så snabbt. Under det året har mycket hänt, både på privata och jordbrukssidan. Flera av våra vänner har fått egna små änglar och nån är ännu i väntandets stund. Hälsan har varit sisådär, min SI-led har bråkat något enormt, men nu har den varit bra i snart 1 månad:) På fredag far jag och Björn till Canada. Något jag drömt om så länge jag kan minnas, att få besöka Niagarafallen. Nu är det dags...min tur att få en dröm uppfylld, kan inte tro det....JAG får åka med hjärtat mitt till Toronto...fattar ni hur lycklig jag är?! Att jag kommer att sakna barnen e ju klart, säkert redan innan vi kommit oss ur Finland, men så ska det väl vara! Jag hoppas bara att änglarna följer oss så vi får komma tillbaks till våra små prinsessor.
I fredags...alltså den 26.10.12 kom snön, i massor...25 cm på bara några timmar. Landskapet färgades vitt och med ens så kändes allt mycket ljusare och den mörka sorgliga hösten kändes mera avlägsen. Nu började jag se fram emot julen, Moa tog genast fram pulkan och hon och Alice åkte nerför backen och det va såå roligt. Tänk vad lite snö kan åstadkomma, och hur vi alla påverkas av den vita ljusa färgen! Kölden kommer ju med snön och vinterkläder åkte på snabbt som tusan, ändå fryser man, men man vänjer sig väl...lika som man gjort varje vinter hittills.
Hade underbara vänner på besök i helgen, som vi lärde känna när Moa var bara några veckor gammal och hamnade in på sjukhus för RS, där fanns denna familj i samma rum som mig och Moa. Deras lilla tjej, lika gammal som Moa hade oxå RS och tillsammans tog vi oss igenom den tunga instängda veckan och hittade vänner för livet! Nu har vi Alice och de har en liten flicka, och det skiljer endast två veckor på dem:) Önskar att man hade mera tid att umgås, med ALLA vänner...man borde ju ta sig tid att träffas och prata om allt och ingenting, man vet ju aldrig hur länge man får ha kvar sina vänner.
Min goda goda vän Sofia har flyttat till Stockholm, hon känns väldigt långt borta, men ändå är hon mig så nära. Varje dag tänker jag på henne, och på hur mycket hon betyder för mig. Hon har en speciell plats i mitt hjärta, ett alldeles eget litet hörn:)
Alla mina vänner har en plats i mitt härta...ni vet själva vilka ni är:)
Nu ska jag avrunda kvällen med en kopp glögg och pepparkakor!
måndag 13 augusti 2012
länge länge sen senast...
Nu e det verkligt länge sen jag skrivit något här på bloggen, har inte haft nån tid eller lust alls. Nu IDAG känner jag att jag måste skriva. Idag e det min sista dag som mammaledig (för denna gång)...kan ju hoppas att det blir ännu 1 gång i allafall:) Känns konstigt men samtidigt helt okej. Har spenderat dagen med att vara till frissan samt lunch på stan och handla en OddMolly scarf till mig själv, jätte mysig sådan!
Nåjaa, jag hade även ett efterlängtat telefonsamtal med min läkare. Jag har såå längtat efter att få hjälp med viktnedgången och jag har ju kämpat med den nu i 15 år...fattar ni, 15 år...det e en lång tid att bråka med sina hjärnceller. Hittills har jag följt olika dieter till höger och vänster och i varje diet så finns det grejer man ska å inte ska äta osv...det e det jag menar med att man bråkar med sin hjärna. Man vill så gärna ta lite av det och lite av det men hjärnan ropar NEJ NEJ, samtidigt som en del av den ropar JAG VILL JAG VILL...det är ett ständigt krig där inne och man blir ju tokig...så nu hade jag hoppats att jag kanske hade kunnat få en operation i o m att jag har så besvär med min SI-led och för att risken för diabetes e rätt stor. Men NEJ, mitt BMI är inte tillräckligt högt. Vad jag inte kan förstå är varför BMI:et måste vara så högt för att man ska kunna få en bypass?? Jag anser ju att om man som individ mår dåligt av sin vikt och den faktist ställer till med bekymmer och man har funderat igenom saken och vet vad man ger sig in på borde ha rätt att välja en sån sak själv.
Nå, läkaren sa att det med mitt BMI är omöjligt att få en sådan operation, att BMI måste ligga på 45 för att jag ska få den...VARFÖR i hela världen ska man låta sig själv komma upp till BMI 45 om man vill åtgärda problemet redan vid ett lägre och skadligt BMI!!! Jag blev i allafall jätte ledsen över att den möjligheten togs ifrån mig, för det innebär att jag IGEN måste gå igenom kriget i huvudet...men denhär gången tänker jag bara använda sunda förnuftet och äta små portioner med tre timmar emellan...inget diet tjafs denhär gången!
Jag hoppas bara att jag kommer att orka genom kampen, det tar ju lång tid att gå ner i vikt på det här sättet och jag e så rädd att mitt tålamod ska ta slut, att jag inte orkar hålla ut tillräckligt länge för att faktist börja få synbara resultat. Vad som skulle vara ännu viktigare är att jag skulle få ner min vikt så att belastningen på höften skulle lätta, så kunde jag jobba normalt och kanske fortsätta med Zumban som jag älskar! Nu har jag trotsat min smärta å gått på zumban för att det e såå roligt, men med facit i hand så är det en plåga dagen efter...inte alltid men för det mesta. Och den senaste tiden har jag inte ens vågat fara på zumba i o m att jag haft väligt ont.
vet inte hur jag ska orka...vet faktist inte...men jag mår såå dåligt med mej själv nu så mina val är endast det ena...viktnedgång allena !
tisdag 24 januari 2012
Frustrationen då inget ändrar...
Jaa...jag blir inte klok på detta. Jag har motionerat varje dag, varit på vattenjumppa och Zumba, inte ätit nästan nåå kolhydrater alls och lämnat bort sockret...och vågen visar det samma. Måttena har ändrat lite grann upptill. -1cm runt bröstet och -3,5cm i midjan...men inte en millimeter runt höften å låren där det sku behövas allra mest. Sådär e det allti då jag "bantar" jag smalnar av upptill men nertill e det lika brett som alltid...ååååhh!!! Vad gäller att banta så vill jag göra klart att det inte är det jag gör nu, jag ändrar livsstil i hopp om att gå ner till en hälsosam vikt!!! Att måtten ändrar tyder ju på att nåt av fettet har blivit muskelmassa, och muskler väger mer än fett och därför har jag inte gått ner...visst fattar jag det, men jag sku ändå vila att det ändrade på vågen oxå:(
Nåjaa...jag fortsätter att kämpa, nog börjar säkert vikten ge vika snart då oxå!
Nåjaa...jag fortsätter att kämpa, nog börjar säkert vikten ge vika snart då oxå!
fredag 20 januari 2012
den nya kosten...
LCHF...är väl kosten alla talar om nu och många även följer så även jag. Har prövat på den tidigare och det funkade, men så gav jag upp...dum som jag var! Nu har jag tagit itu med det igen och har den senaste veckan inte ätit nästan nå kolhydrater alls. Jag har inte gått ner i vikt, och jag känner mej svullen i magen, undrar om det e normalt...nåjaa...ska fortsätta å se om det ändrar när kroppen blir van!
Idag var jag med Björn till Kokkola. Han köpte skidutrustning och jag fick fleece underkläder, riktigt sköna att ha under då man e ut å promenerar. Så då Björn var i skidspåret var jag ut å gick med Alice i vagnen, Moa i pulkan och Ronja bredvid...jätte skönt ute:) Imorgon ska jag spendera en stor del av dagen i fähuset med att tvätta väggar...så det e ganska bra motion i sig...men kanske jag orkar med en promenad på kvällen ändå...kanske jag kunde ta barnen med till mammas å ta en promenad med henne...vi ska se:)
Ikväll e det bastubad och mys som gäller...mys UTAN kolhydrater för min del!!!
Idag var jag med Björn till Kokkola. Han köpte skidutrustning och jag fick fleece underkläder, riktigt sköna att ha under då man e ut å promenerar. Så då Björn var i skidspåret var jag ut å gick med Alice i vagnen, Moa i pulkan och Ronja bredvid...jätte skönt ute:) Imorgon ska jag spendera en stor del av dagen i fähuset med att tvätta väggar...så det e ganska bra motion i sig...men kanske jag orkar med en promenad på kvällen ändå...kanske jag kunde ta barnen med till mammas å ta en promenad med henne...vi ska se:)
Ikväll e det bastubad och mys som gäller...mys UTAN kolhydrater för min del!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)